Att skapa Gud i Internetåldern – Del 1 #svenskakyrkan

Just nu läser jag boken Synteism – att skapa Gud i Internetåldern. Den är provocerande bra och tänkvärd på många sätt. I vissa avseenden inte så bra i andra geniala. Det finns flera spår här som jag är intresserad av. Dels författarnas funderingar om hur framtiden ser ut. Men också hur människors beteende kopplat till religion kommer att se ut.

I första kapitlet ställer de frågan ”Finns Gud”? Men ur ett religionsfilosofiskt perspektiv måste man först definiera vad man menar med ”finns” och vad man menar med ”Gud”. För egen del är frågan redan avgjord men med stort intresse förstår jag att tonen i boken är avgjord. Människan är en religiös varelse och har i alla tider haft ett behov av religion. Den finns där därför att den gör det möjligt för oss människor att tillsammans åstadkomma något vi själva inte kan förverkliga. Således finns Gud. I alla fall i den bemärkelsen som demokrati finns. Något vi tillsammans skapar efter som vi är religiösa och sociala varelser.

Så långt författarnas tankar. Jag funderade på med vilka glasögon jag skulle läsa boken. Jag kan kliva ur min världsbild och in i deras, eller så kan jag betrakta boken utifrån min teologiska världsbild. Jag tänker mig båda perspektiven. Och det gör kapitel ett mindre intressant. Gud finns, före allt och efter allt. Vi är skapad av Gud med en fri vilja. En vilja vi utnyttjat genom att bryta relationen i paradiset. Herren räddade människan att för evigt leva i en bruten relation och förpassade oss från paradiset. Vi är skapad i gemenskap (sociala varelser) och vi längtar till Gud (syndafallet – inte att vår längtan skapar Gud).

Publicerat i Synteism | 7 kommentarer

Du vet väl om att du är värdelös? #sverel #svenskakyrkan #teologi

På en del områden är kyrkan trovärdig på andra områden är vi mindre trovärdiga. På det stora hela inte märkvärdigt. Men här finns en grundläggande skillnad mellan att inte uppfattas som trovärdig i största allmänhet och en schism. I en Facebook chatt häromdagen fick jag;

”Kyrkans stora dilemma är att den promotar en tro som folk inte längre kan ta till sig. De tror inte på uppståndelsen eller ens behovet av den. Kyrkan är helt enkelt inte trovärdig. Varför skulle folk gå på gudstjänster där någon står och predikar ett budskap som de inte delar?”

Det går inte annat än att bejaka att den bilden finns oavsett hur sann jag tycker den är. Nu tror jag att det ligger mer sanning bakom än vad jag själv faktiskt vågar tro. Bilden av den klämchecka kristna kärnfamiljen lever kvar. Vi hjälper i mångt och mycket till att kommunicera den bilden också. Det finns alltid ett ord av uppmuntran i svåra stunder. Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Allt ligger i Hans hand. Vi förstår inte allt som händer men lita på Gud. Herren hjälper osv. osv. osv. Ord som många gånger kan vara till uppmuntran men också ord som faktiskt inte hjälper utan snarare tvärtom. De får människor att på ett tydligare sätt vända sig inåt.

Kyrkans uppdrag och Ditt uppdrag är att känna med människor. Att vara där i deras sorg och motgång. Det är svårt att ta till sig ord av värde när man inte känner sig värdefull. Att man duger som man är när man känner sig otillräcklig. Och vi måste sluta sprida dessa klichéer omkring oss. Vi måste på ett tydligt sätt också känna oss otillräckliga tillsammans med den vi möter som känner sig otillräcklig. Och för egen del är det oftast ingen svårighet. Vi måste möta i sorgen och sörja tillsammans.

Från den här utgångspunkten är sedan knuten att tillsammans låta evangeliet återupprätta och hela. Det är en process på flera månader många gånger. Det går inte på ett kick utan precis i den takt som är nödvändig och bestäms av personen själv och ingen annan. Så vi är värdelösa och otillräckliga. Det känns inte som om det finns någon ändring på det. Vi är trötta på livet och allt är kass. Där är jag nu tillsammans med många andra. Det blir inget ”ord på vägen” från mig nu. Inga uppmuntringar eller heja-rop. Det är kasst. Punkt. Nu börjar vår vandring.

Publicerat i Mänskligt, Teologi | 20 kommentarer

Guldkavlen är inte avgud #sverel #teologi

Av olika anledningar, som jag hoppas kunna återkomma till, har jag funderat lite extra kring det här med att människan skapar sig en gud som ersättare för Gud. Vårt språk är fattigt. När jag skriver Gud med stort G avser jag Jehova och gud med litet g får avse avgudar.

Mose slår sönder guldkalven. Ett monument över honom.

De två närmaste berättelserna då mänskligheten har  skapat sig avgudar eller försökt sätta sig över Gud är guldkalven och Babels torn. I min strävan att få fram vad evangeliet i dessa berättelser är så har jag funderat och frågat mig fram. Bra svar som att; vi tillber en levande Gud istället för ett tingest (guldkalv). Mose är en symbol för Jesus då han erbjuder sig att dö i stället för Israels folk. Att Mose faktiskt får Gud att ändra sig när han vill förtära folket med eld. Det visar att vi kan påverka Gud och vår relation till honom inte är mellan mig (subjekt) och Honom (objekt) utan att det är en relation två subjekt emellan och så vidare. Svar som fungerar tycker jag då de genererar uppbyggelse.

Men….. Rabbinerna själva säger att det inte är en avgud som folket, genom Aron, låter sig göra. Och inte heller att de tillbad denna guldkalv. Aron bör inte tillmätas den skuld han oftast gör i våra tolkningar av texten. Att Aron skulle medverka till att göra en avgud är orimligt då det var bestraffat med döden. Det visste Aron och det visste hela folket. Skulle han ha gjort en avgud skulle han ha dödats i samma stund. Aron försökte istället skjuta upp hela projektet med kalven. Genom ett missförstånd kom inte Mose tillbaka från berget då folket förväntade sig det. Folket såg att Mose dröjde och blev oroliga. De bad Aron göra ett monument över Mose. De sökte en ”ersättare” för Mose och inte för Gud. Aron såg var det här var på väg och hade inte frid över det. Han ville köpa sig tid så han begärde in ALLT guld som folket hade. Aron hoppades att de aldrig skulle gå med på att ge honom allt guld. Men till hans förvåning fick han allt guld. Inte bra tänkte Aron och sa att han skulle smälta ned allt guld. Han hoppas att då skulle folket iaf få kalla fötter och ångra sig. Men icke sa Nicke. Folket hejade på och guldet smälte. Bland folket fanns desertörer som följt med folket ut ur Egypten. De gjorde en kalv av guldet. Aron byggde ett altare framför kalven och sa att imorgon är det en HERRENS högtid. Här kommer hans tredje försök att skjuta upp och förlänga hela projektet tills Mose kom tillbaka ned för berget. Hans tanke var aldrig att tillbe kalven som en gud utan altaret framför var för att fira den högtid som lägligt inföll dagen efter, till HERRENS ära.

Gud såg folkets tilltag och blev besviken. Han ville nu förgöra folket men Mose ställde sig emellan. Men när Mose däremot kom ned kallade han till sig leviterna (prästerna) och de gick sedan genom lägret och döda de som faktiskt tillbett kalven. För att tillbe en avgud var med döden förenat. 3000 män av folket föll den dagen. Inte HELA folket eller ALLA, utan ”bara” omkring 3000 män. Ännu ett argument för att de aldrig tillbad någon avgud, för då hade alla behövt dö. Rabbinerna tillägger att detta är ett skolexempel på gruppsykologi. När kollektivet är redo att göra saker som individerna var för sig inte skulle gjort.

Hur upplyftande detta ändå känns har jag vissa bekymmer med den. Inga stora bekymmer då en sådan här tolkning är både uppfriskande och uppbygglig. Men det står ändå ”kom och gör oss en gud” och vidare inget om några egyptier. Men att tolka den här texten är knappast min hemmaplan. Jag sitter både kulturellt, kunskapsmässigt och traditionsmässigt HELT utanför vad dessa grabbar gör. De stödjer sig inte bara på några tankar en student skrivit i en B-uppsats. Det här innefattar hela deras skrivna tradition, muntliga tradition. Hundratals år av bön, funderingar och diskussioner i ett samhälle som andas hela denna kulturen. Det vore otroligt respektlöst av mig att försöka göra något annat av den tolkningen eller förkasta deras tankar.

Det vi kan lära av historien förutom de tankar jag redogjort för här är vikten av att lita på Gud. Att inte falla i otro och söka annat utan fokusera på Gud även i tider av osäkerhet. Det ligger för övrigt helt i linje med veckans rubrik ”Prövningens stund.”

Publicerat i Teologi | 6 kommentarer

Helsingborgs stad vågar att balansera!

Eftersom jag har en förkärlek till Instagramkonton som inte sköts av en enda person på en myndighet följer jag med glädje Helsingborg stad. De har liksom Svenska kyrkan ett konto som går från person till person. Svenska kyrkans konto är till för att visa bredden av kyrkan och en annan bild än den mer tillrättalagda. En inblick i verksamheter, kontorsliv, konferenser och allt däremellan. Vi lyckas bra tycker jag. Dessutom läggs alla bilder som tas med kontot på ett Flickr konto där bilderna är så gott som fria att använda under CC.

HBG_stadJag får samma känsla när jag följer Helsingborg stads konto. Ett konto som ska ge en inblick i stadens verklighet. Hittills har bilderna varit alldagliga och förväntade. Men så i veckan hände något som fick mig att reagera. Annie tog över kontot. Hon jobbar som socialsekreterare på barn, unga & familj. Hon lade bland annat ut en bild där de är på väg till en lägenhet för att kanske behöva omhänderta ett barn. Det ryser i kroppen på mig. Action, verklighet, hjältar och hjärta. Och så kom den här bilden här till höger. Ett barn har försökt beskriva var hen blir slagen av sina föräldrar. I den här verkligheten jobbar de varje dag, kväll och helg. I texten som följer med bilderna hymlar hon inte med att hon upplever verksamheten som underbemannad. Att det är hög personalomsättning och att ”incidenter” är vardagsmat.

Jag tycker att hon gör det alldeles strålande. Och jag är glad över att hon får fortsätta och att staden inte ska lägga till rätta, förklara eller på annat sätt påverka bilden hon ger. För mig ökar trovärdigheten och förtroendet för hela staden när man också litar på sina anställda.  Visst ligger hennes verksamhet mig varmt om hjärtat och den här bilden får mig nästan att gråta av frustration. Annie är ett föredöme i balansen av vad hon lägger ut. Staden är ett föredöme som litar på henne.

Dessutom såg jag att staden nu har ett flickr konto som också ligger under CC. Välkomna i klubben hälsar vi i Svenska kyrkan :)

Publicerat i Mänskligt, Sociala medier | 4 kommentarer

Öppet brev till #teolfest #svenskakyrkan

I efterdyningarna av mina tankar från Teologifestivalen vill jag i all ödmjukhet visa på ett bekymmer jag upplever. Jag förstår att Svenska kyrkan som organisation måste ha en plattform där frågor man särskilt vill jobba med/slåss för ska få ett utrymme. Så ska det vara. Men skulle man kunna genom konferensens upplägg visa att de frågorna är lika viktiga som de frågor/tankar som deltagarna själva kommer med. Svenska kyrkans enda byggsten är församlingarna/pastoraten och inte Kyrkokansliet i Uppsala.

Därför är det direkt olämpligt att identifiera ett antal strömmar som deltagarna ska tänka inom. Tänk stort – tänk fritt! Låt deltagarna själva utforma Teologifestivalen utifrån de frågor som kämpar/brottar eller jobbar med hos sig själv eller i deras församlingar. Låt det bli en gräsrotskonferens med utrymme för att diskturera sådant som faktiskt angår församlingslivet. HBTQ/miljö m. fl. -frågor har visst bäring i församlingar, men inte i den formen som skedde på Teologifestivalen. För mig sänder det signalen att man är rädd för att människor ska tänka själva kring dessa frågor. Man måste kontrollera dem från scen/moderator. Vad är det att vara rädd för?

Inled med mässa på fredagkvällen. Mingel, buffé och disco i Universitetshuset motsvarande. Gör ett tomt schema på väggen med ett tiotal olika salar och ett gäng tjugo och/eller fyrtiominuters utrymmen i varje sal. Låt sedan deltagarna själva få sätta upp vad de vill prata om/dela med sig/diskutera kring eller berätta. Vilka frågor som helst. Allt är tillåtet. Sedan sätter de sin lapp på en tom ruta på schemat och wips har du en hel lördag med 150 olika teologiska spörsmål att välja mellan. Av gräsrötter till gräsrötter. Kanske skulle till och med biskoparna och Kyrkans hus uppskatta att få höra vad en pedagog från Trollhättan tänker om skapelseteolog. Eller en komminister från Ystad som pratar fastighetsfrågor.

Något vackrare än detta finns inte i konferensväg. Heja knytkonferensen!

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Risken finns att man tror att det är så här Svenska kyrka ser ur #teolfest #svenskakyrkan

Sitter på tåget (som är enligt tidtabell) på väg hem efter en helg i Uppsala. Det har varit teologifestival i dagarna tre (typ). Inte helt lätt att sammanfatta och jag vet inte riktig varför. Kanske för att jag hade hoppats på mer. Som nätverksträff är den en god tillställning. Väl värd att besöka. Upplägget kändes inte helt hundra och kanske beror det på att jag vill ha många inspel, variation och delgivande. Här anmälde man sig till ett ”spår” och var på det spåret under hela lördagen. Fredagen försvann med mässa, mingel och ”underhållning”. Söndagen endast högmässa. Jag hade velat hoppa mellan spåren för att få lite av varje. Jag valde reformationen och det gjorde jag rätt i. Intressant spår med Luther i fokus. Vi pratade kring kontext, kultur, makt och motpoler. Det gav mig många tankar och kanske fick jag också plantera några av mina tankar hos andra.

Jag minns särskilt kopplingen mellan det lutherska arvet och det vi idag säger är typiskt svenskt. Som att det goda ligger över den enskilde. Lutherskt och i vår idéhistoria tar det sig i uttryck av att individen vill förverkliga sig själv genom kollektivet. Vi tänker att klimatet är bra, jag vill ha bra klimat, det krävs stora beslut mellan länder. Det (goda) ligger över mig/utanför mig. Men också vår jämlikhetstanke. Luther säger vi är alla lika goda syndare inför vår Herre kontra du ska inte tro att du är något extra.

Vidare insåg jag hur fokuserad jag varit på resultatet av/i min tro och inte på processen. Det har jag visserligen svårt att fatta på alla plan. Men här tror jag att jag måste jobba mer. Målet är klart. Jesus har uppstått. Done. Nu måste jag också fokusera på min process. Det vi på kyrkiska kallar att leva i försoningen eller i dopet. Samtalet för övrigt rätt ”pratiga”. Alla pratade utifrån sin utgångspunkt och det blev väldigt rörigt. Hade man inte bekymmer innan man kom hit så kunde man lätt få.

Den uppmärksammade läsaren såg att jag satte ”underhållning” inom parenteser tidigare. Jag har fått erfara att man ska ta ord som ”festmiddag” och ”underhållning” med en nypa salt i Svensk kyrkliga sammanhang. Festivalkvällen var i mitt tycke en katastrof. Två anledningar.

  • Ett – det är ingen fest om man sitter i en aula i två timmar och tittar. Vi måste mingla, prata, nätverka, skratta, diskutera och ha fest! Arrangörerna måste lite på att människor faktiskt är vuxna nog att göra kvällen trevlig själva.
  • Två – det var en orgie i Svenska kyrkans paradgren. Det var barnkörer som sjöng om hur de ville ärva en välvårdad jord. Att de själva inte slåss och är offer. Att samtliga över 18 år bara vill världen dåligt. Vi såg film från ett tal som hölls i FN 1982. Vi fick höra romer sjunga. En vegan, sedan tjugo år tillbaka, som fick berätta om sin måltid och att den representerar den goda värld han önskar. Vi sjöng den blomstertid nu kommer och fick höra en flicka från Palestina läsa en dikt som utmålade samtliga Israeler som hjärntvättade och mördare. Vi mötte en homosexuell nigerian som startat Rainbow church i Nigeria men nu behövt fly till U.K. Jag vet att det finns en liten grupp inom Svenska kyrkan som högljutt kämpar för det här. Gott så. Jag vet också att de allra flesta var samlade i Uppsala igår. Gott så. Men jag är rädd för att människor tror att det är så här Svenska kyrkan är.

 

Det hade varit jätteroligt att få en bredd på frågorna och en rejäl festkväll nästa Teologifestival 2017.

Publicerat i Teologi | 33 kommentarer

Rostat eget kaffe #kaffe

I Helsingborg finns Koppi. De köper in sina bönor och rostar själva. Där är kaffe inte en dryck utan en konstform. Där drack jag min första kopp kaffe för något år sedan. Det smakade blaskigt och tunt. ”Änglapink” skulle svärfar ha sagt. Men jag förstod ändå att det här var kaffe så som det skulle smaka. Kaffe ska inte smaka som i automaten på jobbet. Kaffe ska inte vara bittert efter fyra koppar och ge dig magsyra. Kaffe är något annat. Jag har druckit kaffe på Koppi en gång sedan dess.

raa_bonerNu fick jag för mig att rosta eget kaffe. För att se hur det fungerar och smakar. Sagt och gjort. Jag köpte 2 hekto råkaffe på Söder i Helsingborg. 24:-/hg. Jag var så till mig att jag helt missade att fråga varifrån bönorna kom osv. De luktade inget särskilt. Möjligen lite mörk och tung i lukten men det fanns inget som ens påminde om någon kaffedoft. När jag tuggade på en böna så var den stenhård! När den gick sönder var jag osäker på om det var bönan eller tanden som gick. Bönan smakar heller inget direkt. De är lite beige/gråa/gröna i färgen.

rost_ugnJag valde att rosta dem i ugnen. Jag har hört att stekpanna eller popcornmaskin ska fungera fint. Hemligheten är jämn värme och det är viktigare än vad jag först trodde. Jag satte ugnen på 225 grader och satte in plåten. Direkt märkte jag att bönorna i högra hörnet fick färg och började poppa. Då var alla andra bönor opåverkade av värmen. Jag öppnade ugnen flera gånger för att röra om. Lite stressigt och klurigt för jag ville inte tappa värmen. Kaffedoften kom i små små doser. Allra mest så rök det därför att det tunna lagret på bönorna lossnade och flög iväg som aska. Och när de tunna höljena flög iväg och brändes så gick brandlarmet i huset. De fick färg väldigt fort. Redan efter ett par minuter och det stressade mig. Men den där riktigt mörka färgen, som jag var ute efter, kom efter typ 15 minuter. Så här i efterhand skulle jag ha vågat att ha inne dem längre. Men jag var rädd för att bränna dem.

ra_rotsatNär jag tog ut dem ur ugnen efter 20 minuter så skulle de svalna. Rätt fort och smidigt. Men ”böset” satt kvar på många bönor och de flög hej vilt i köket. Jag tog två skålar och hällde bönorna mellan dessa skålar samtidigt som jag försiktigt blåste för att få bort det tunna skalet som lossnade. Det gick väl så där. Min fru tipsade om silen. Den typ man silar makaroner i. Där uti hällde vi bönorna och kylde dem samtidigt som vi försökte bli av med skalet. Till en början är de ordentligt varma men de svalnar rätt fort.

fardig_rostatNär jag fått bort allt löst skal och de var kalla så malde jag dem i en elektrisk kaffemal. Och NU kom doften av kaffe! Sweet Lord asså. Där och då kan man dö lycklig. Jag bryggde tre koppar.

Spontant så fick jag samma upplevelse som på Koppi, första gången jag drack riktigt kaffe. Det gladde mig. Men det är ändå lite tunt för min del eller så har jag ännu inte lärt mig uppskatta smaken. Kanske skulle jag rostat längre och fått mörkare färg och kanske haft i mer kaffe än vad jag hade när jag bryggde. Det vet jag inte. Det måste framtiden så utvisa. Men koppen blev len och utan någon som helst bitter smak. Jag fick en förnimmelse av något friskt nästan citrus i fardig_koppsmaken. Mjuk, len smak. Tunn. Men komplex. Det här kan bli något. Det här kan bli något riktigt bra. Vad som gjorde att det smakade som det gjorde vet jag inte riktigt ännu. Som sagt, det kan bero på att jag borde rostat längre, eller så ska de smaka så. Kanske hade jag för lite kaffe i bryggaren. Eller så var det perfekt. Kanske kan jag ha mer kaffe i utan att det blir bitter smak. Ja, jag vet inte. Jag måste härifrån prova mig fram. Men framtiden är ljus och nördig. 

 

– Sprid ut kaffebönorna på en plåt
– 225 grader i typ tjugo minuter
– Kyl dem och ta bort skalet som lossnar lätt
– Förvara i vanlig burk, inga kostigheter

Minnesregel
– Råkaffe håller i två år
– Rostade bönor håller i två veckor
– Malet kaffe håller i två minuter

 

Publicerat i Mänskligt | 15 kommentarer

En försonad kyrka #sverel #svenskakyrkan

Det kan tyckas litet och självklart men veckans viktigaste aha-upplevelse för mig handlar om församlingen. Jag har sett församlingen som Kristus och himmelriket. Som en gemenskap som har kravet på sig att fungerar exakt så som det ska fungera i himmelriket. Så som det var i begynnelsen. Perfekt och utan synd. Det är mitt uppdrag att vara denna syndfria prick i det stora maskineriet. Kan inte en församling fylla dessa skor så är det ingen god förebild eller ett gott exempel på Kristus. Ingen församling är sådan. Nä, jag vet och det är just det som stört mig. Församlingen består ju av syndiga människor. Ja, jag vet och det stör mig något enormt. Syndiga människor över lag stör mig och allra mest störs jag av mig själv.

Vidare har jag funderat på detta med att ”kyrkan har gjort” ditten och ”kyrkan har gjort” datten. Kan ”kyrkan” göra något alls eller är det bara personer som bekänner sig till en kyrka som gör saker. Ofta hör jag hur kyrkan har behandlat människor som nu lämnat, är bittra eller ledsna. Men vem är kyrkan? Är det religionen kristendomen som gjort något och vem ska man då ställa till svars, eller är det en människa som är bärare av religionen som gjort något?

Så började mina funderingar kring vad/vem kyrkan är. Jag talar ofta om Kyrkan, den allmänneliga och den som spränger tid och rum. Jag säger att genom dopet är vi upptagna i denna Kyrka och vi utgör tillsammans Kristi Kyrka. Jag pekar på dopfunten och talar om att leva i försoningen och att vi trots att vi är människor får vara med på ett hörn och är älskade, förlåtna och försonade av Jesus.

Ändå har jag uppenbarligen inte fattat ett jota av vad jag sagt. Men nu har jag fattat att Kristi kyrka inte ÄR Kristus utan att den bottnar i Kristus. Den tar sin utgångspunkt i försoningen och inte i kravet att vara perfekt. Det är förlösande. Då måste det vara på samma sätt med kravet att jag ska älska min hustru på samma sätt som Jesus älskar Kyrkan. Är inte det ett krav så säg? Maj gadd. På samma sätt som Jesus älskar Kyrkan. Det är omöjligt. Ja, det är omöjligt. Men med utgångspunkt i försoningen är det fullt möjligt.

Plötsligt förstår jag att allt jag tar mig för måste ha utgångspunkt i försoningen och så står jag där med skammen över att veta men inte fattat. Men nu har jag fattat…. igen…. och det tar nog några år innan jag återigen behöver fatta att jag ska ta min utgångspunkt i försoningen och inte i kravet. Då kommer jag reposta detta inlägg.

 

Tills dess – simma lugnt i dopets vatten.

Publicerat i Mänskligt, Teologi | 3 kommentarer

Ensam präst söker…. #svenskakyrkan

Det har varit på gång flera månader. SVT har hittat sin grej verkar det som. Först kommer ”gift vid första ögonkastet” och nu en dokusåpa om prästers liv och leverne. Givetvis seriöst belyst enligt produktionsbolaget, men jag vet inte jag. Är kluven inför själva idén. Mailet som produktionsbolaget skickat ut ställer så himla många frågor. De söker personer som brinner för sitt jobb OCH som söker kärleken. Här finns uppenbarligen ett större allmänintresse just för att det är präster än om en lönehandläggare hade brunnit för sitt jobb OCH sökt kärleken. Jarowskij vill visa en mer modern bild av prästskapet. Modernare bild än vilken, blir den självklarar frågan? Men återigen det är en seriös serie som dessutom ska vara utbildande. SVT:s dokusåpor ska ta över den utbildande delen av vad kyrkan är? Njae, jag är skeptisk. Samtidigt som programmet är seriöst behöver prästerna inte oroa sig för  moraliska eller etiska problemställningar därför att producenten är mån om att ha ”rätt” präster.

Nej, idén kan vara god och kanske genomförbar. Men med de här förutsättningarna kan det inte bli annat än ett misslyckande. Men jag är inte ett dugg orolig över att serien blir av eller att produktionsbolaget inte skulle hitta kandidater. Nej, så pass känner jag min kyrka.

Nedan kan ni läsa mailet som gått ut till präster runt om i landet. Jag har valt att plocka bort adressaten och mottagarens namn då jag inte tycker de fyller någon funktion.

Prästen som fick just det här mailet är dessutom gift sedan 30 år :)

Hej
Under våren 2015 ämnar SVT att genom Jarowskij producera ett nytt tv-format. Ett format som ska handla om Tro, hopp och kärlek… Programmet ska följa fyra stycken präster som är ensamstående, som brinner för sitt jobb och som önskar hitta en livspartner. Tanken är att vi också vill visa en mer modern bild av prästskapet och vad kyrkan gör idag. Jag söker nu dessa präster! Är detta du? Eller vet du någon som du tycker passar in på detta? Programmet som ska producerat ska ha en seriös ton och gå mot det dokumentära. Det ska också vara varmt, uppriktigt och utbildande. Jag berätta mycket gärna mer och har ett samtal kring det hela. Men jag vill åter igen markera att vi ämnar producera ett seriöst program som är långt ifrån en flamsig dokusåpa. Ingen av de präster som medverkan ska på något sätt känna oro kring moraliska eller etiska problemställningar. Producenten i fråga har min största respekt gör sin trovärdighet, sin höga moral och sin integritet. Och jag ser personligen gärna att det ”rätt” präster som här ska representera Kyrkan.

Hör gärna av dig med vilka tankar du än må ha.

I all vänlighet; 

Publicerat i Mänskligt, Teologi | 15 kommentarer

Nyårslöfte eller nyårsmål?

Det är lika populärt att lova sig själv något alldeles extra för det kommande året som det är att raljera över dem som lovar sig själva något alldeles extra för det kommande året. Alla har en åsikt och/eller relation till nyårslöfte. Så även jag. Jag tänkte länge att mitt nyårslöfte skulle vara att göra minst ett marathon och klara utmaningen #enmilvartredjetimme. Utmaningen är precis som det låter. Man springer en mil var tredje timme under ett dygn. Dessa två utmaningar lovade jag mig själv att göra under året.

Men så minns jag förra året. Jag lovade en massa saker då också. Inte mycket, om än något, har jag uppfyllt. Tror dessutom löftena var kopplade till löpning då också. Det kändes liksom inget bra att knyta några nyårslöften alls. Så jag hamnade genast i tankarna kring att ”förändra sitt liv kan man göra vilken dag i veckan som helst”. Men det kändes liksom inte bättre det heller.

Men så kom jag på det. Det har med ordvalet att göra så klart. Ord betyder mycket för oss/mig. Kunde jag hitta ett bättre ord, något som är mindre kravfyllt än nyårslöfte, så skulle jag kanske kunna jobba mot det på ett bättre sätt. Och att jobba mot är just det som är nyckeln nu när jag tänker mig nyårsmål istället för nyårslöfte. Jag har satt upp ett mål under det här året när det kommer till löpning. Målet är en mil var tredje timme och ett marathon. Det är mitt mål. Inget löfte, men ett mål. Löften är förknippade med krav och för mig även skam om man inte håller sitt löfte. Det gör att löpningen som jag prioriterar väldigt upp och ned riskerar att alltid bli en besvikelse. Och blir det en besvikelse under lång tid så tappar jag glädjen och då slutar jag springa. Det är en ond spiral. Men mitt mål känns mer inspirerande. Där har jag något att bita i, något att se fram emot och något att jobba mot. Betydligt mer uppbyggligt än ett löfte.

Vad är era mål under året?

Publicerat i Löpning, Mänskligt | 3 kommentarer