I glädje och sorg – Diakoniprojekt

CC_BY_SVK

Bild från Svenska kyrkan Instagram konto #diakoni

Helsingborgs pastorat har under två år bedrivit ett Diakoniprojekt. Lista på inlägg kring diakoni. Där har jag fått förmånen att vara med. Ett otroligt tillfredsställande arbete har det varit. Bara det att kunna få arbeta med en tydlig sak under en längre period har varit skönt. Men givetvis hela den ”diakonala grejen”.

En av de bästa böckerna jag läst i ämnet är Ad Experimentum – en observation och analys av Andra Vatikankonciliets diakonatreform med särskild hänsyn till det förnyade diakonatets identitet- och legitimitetsproblematik”. Det är en doktorsavhandling och kan kanske vara aningen svårtillgänglig på så sätt men helt klart värd att läsa. Här finns en kortare recension av boken. Den har gett mig en tydlig och klar grund av vad diakoni är  och inte minst vad diakonerna ska göra. Boken hanterar ämbetet. Vi har ett tre-delat ämbete. Det betyder att biskop, präst och diakon har samma ämbete men olika roller. Inget skiljer dem åt i någon egentlig mening. Det här får ju då också konsekvenser för hur man ser på diakoner inom församlingarna runt om i Sverige. Men även kring frågor som vad diakonerna ska göra i sin anställning och med vilket mandat finns de med i församlingen? Här är min erfarenhet att församlingarna runt om i landet har en bit kvar. Många församlingar jobbar målmedvetet kring detta och det har gett god effekt i både arbetslag, gudstjänstfirande församling och de vi är till för.

Det finns en rad frågor som jag upplever att församlingar runt omkring fortsatt behöver samtala om;
* varför slösa diakonala resurser på att vara en trivselhöjande faktor?
* varför inte utnyttja den kraft som finns i det diakonala ämbetet?
* kan vem som helst kan utföra de diakonala uppgifterna?
* börja resonera kring vad diakonatet äger för roll.

I Helsingborg ägnade diakonerna i genomsnitt 20% av sin arbetstid till att hantera stiftelser. Det var givetvis en orimlig siffra. Och särskilt med tanke på att stressen under dessa perioder ökade till 8,7 på en tio gradig skala. Likaså har man använt diakoner till att ordna bussutfärder och i viss mån cementerat bilden av det vi kallar trivseldiakoni. Här har många goda steg tagits om än jag hade önskat att fler och större steg togs. Men en process är startad och det är gott så.

Projektet är nu avslutat och det är både en lättnad och en viss sorg. Sorgen består i att jag hoppade av projektet med anledning av att jag upplevde att styrgruppen återkommande förändrat förutsättningarna för arbetet och till sist påverkat utgången av rapporten till den grad att jag inte längre kunde vara med. Också en sorg över att en sådan oerhört kreativ process är över. Jag saknar dagarna då vi hänsynslöst kladdade på whiteboarden och tankarna och idéerna flög hej vilt. Det fanns en flow och en lycka som man kan bli hög på. Och det är en lättnad att projektet är avslutat. Det är alltid skönt att få ett avslut på något som påverkat en under så lång tid. Lättad över att detta steget är över för att kunna möjliggöra nästa steg. Ett steg som visserligen inte ligger hos mig att påverka nämnvärt men en förhoppning om att jag ändå medverkat till nya tankar och en inriktning hos pastoratet.

Tack till alla vi mött under arbetet. För alla bra och dåliga idéer. Alltid lär man sig något. För de som är intresserade av att veta mer kring projektets olika förslag eller rapport hör av er till mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Teologi. Bokmärk permalänken.