Det är en stor förmån att få se andra delar av Kristi kyrka. Berikande och hoppfullt. Det är nämligen lätt att tro att Svenska kyrkan skulle vara något slags normaltillstånd för Kyrkan i världen, eller ens normen för hur Kristi kropp gestaltas här på jorden. Svenska kyrkan är en del av Kristi kropp men kanske mer den blekare delen som under årens lopp gjort sig allt mer marginaliserad. Självförtroendet däremot är det inget fel på.
Under gårdagen talade vi kring diakonin. Som institution är det viktigt att komma ihåg att stödja i rätt saker när våra med människor behöver stöd. Först och främst måste vi förstå att människan och hennes familj är det viktigaste. Den relationen ska vi akta oss för att ersätta eller diktera. Vi ska stödja och bidra. Nästa naturliga ”skyddsnät” för henne är grannarna och vännerna. Samma sak där. Vi ska stödja och bidra, helt på deras villkor. För det tredje är institutionen och där kan vi briljera och göra vad vi tror är bäst. Medvetenheten kring denna ordning är viktig.
Svenska kyrkan lägger ut mycket av sin internationella hjälp på entreprenad. Genom att arbeta med många lokala partners har vi också tillgång till en enorm erfarenhet – och kunskapsbank. Inte bara inom den protestantiska kyrkan utan även den ortodoxa och den katolska. I kris- och katastrof läge är dessa kyrkliga grenar av mindre betydelse även om Svenska kyrkans internationella relationer till exempelvis Mekane Yesus kyrkan helt är brutna. Det finns en del hjärta till hjärta relationer kvar, men de kommer sakteliga att försvinna då den yttre strukturen för relationerna inte finns. En stor sorg.
Det är dags för Svenska kyrkan att sluta plocka hem personal utan istället plocka hem kunskapen och erfarenheten från våra kontakter. Jag tänker på alla de lokala kyrkor som är engagerade i människor som flyr. Runt om i världen, jag tänker närmast på Syrien, sker det enorma insatser. Svenska kyrkan borde suga åt sig kunskapen kring detta arbete och applicera i församlingarna som nu trevande försöker vara till hjälp då människor kommer till Sverige. Låt inte församlingarna stå ensamma i sitt arbete! Lär av våra systerkyrkor som arbetar med flyktingar dagligen i långt större och komplicerade former. Lär av dem – plocka hem kunskapen och erbjud församlingarna! Den behövs, den berikar och den integrerar.
Ta hem kunskapen i flyktingtider! #svenskakyrkan https://t.co/8WGxiOZAN9
Svenska kyrkans internationella relationer till Mekane yesus kyrkan är inte helt bruten – framför allt inte som din text talar om utvecklings- och katastrofarbete. Som du säkert känner till har vi fortfarande ett omfattande stöd till deras biståndsgren EECMY/DASSC. Jag var där i februari och fick då möjlighet att besöka flyktinglägret Aysaita. Vi lyfte även deras arbete i fastekampanjen i början av året. Däremot har man valt att avsluta det ekumeniska samarbetet pga teologiska meningsskiljaktigheter (läs homofrågan) – tråkigt men inget som SvK valde.
Det sker en mängd kunskapsutbyte i de nära samarbeten vi har med lokala partners. Förutsättningarna för flyktingmottagande ser väldigt olika ut i våra länder, men det finns absolut beröringspunkter. En sådan rör det psykosociala arbetet, som SvK har specialkompetens inom. Just nu håller vi på att, i samarbete med Röda korset och Rädda barnen, ta fram ett utbildningsmaterial inom detta för församlingar och frivilliga.
Tack!
Är det de pågående (tillfälliga) projekten du menar, eller är relationerna formella och eviga s.a.s?
Perfekt med utbildningsmaterialet!
Jag syftar på att EECMY sedan länge är en partnerorganisation till SvK inom internationellt utvecklings-och katastrofarbete och har fortsatt vara det efter den teologiska brytningen. Man ansöker om programperioder, ofta 2-3 år (kortare för humanitära insatser). Allt gott/t