Är det normalt att ögonen tåras när man säger ”jag klarar inte mer”

Han blev själv förvånad över hur kontrollerat han stängde sin lägenhetsdörr. Låste per automatik, tog av sig skorna och gick raka vägen till fåtöljen. Där satte han sig. Hans ögon fastnade långt bort i horisonten, långt borta vid hoppet om en ny dag. Där någonstans försvann han. Försvann ut i tomma intet. Han var vid horisonten, försökte greppa hoppet, försökte greppa något fast. Men där fanns inget. Hans huvud kändes tomt och hans kroppsvätskor i obalans.

Så kom första tanken, den ekade i huvudet. ”Jag har inte haft det bra idag”. En värme spred sig i hans kropp. Plötsligt blev han om möjligt än mer frånvarande, som i en dröm. Tanken studsade fram och tillbaka. ”Jag har inte haft det bra idag”. Han suckade tungt och tanken ebbade ut.
Så kom nästa tanke ”Jag klarar inte mer”. Han blev varmare och fick svårare att andas. Han kände hur tårarna var på väg. Han ville gråta. Grät han nu så var det kanske över sen. Men han tillät inte sig själv att gråta. ”Jag klarar inte mer, jag klarar inte mer”. Om och om igen. ”Jag klarar inte mer, jag klarar inte mer”. Ögonen tårades och han kämpade med att hålla emot.

Han höll sig allt hårdare kvar i fåtöljen. Det var mörkt i rummet. Kontrasten mellan det mörka rummet och den ljusa horisonten blev allt tydligare. Han satt som fastfrusen, på väg att gråta. Han svalde hårt ett par gånger och tanken försvann. Fortfarande hördes svaga ekon från ”Jag har inte haft det bra idag” och ”Jag klarar inte mer”. Men så kom en tredje tanke, som om alla tankar stod på rad och väntade att tänkas.

”Jag ger upp”. Då brast det för honom. På en sekund fylldes ögonen med tårar och de började sakna rulla ned för hans kind. ”Jag ger upp! Jag klarar inte mer!” Han såg inget framför sig men såg ändå allt. I de tårfyllda ögonen syntes nu ångesten och stressen. Där speglade sig själen i den dåliga självkänslan. Där föll självförtroendet till botten och rann sedan med tårarna ned över hans bröst. ”Jag ger upp” tänkte han gång på gång.

Där satt han. I mörkret. I sin fåtölj. Tittade ut över horisonten. Såg inget men såg allt. Plötsligt fanns det inga hämningar kvar. Det var förlösande och fasansfullt. Hur länge han satt där minns han inte. Men kroppen var stel när han sakta försökte resa sig. När tårarna var slut och barriärerna var någorlunda uppe igen ställde han sig och gick mot fönstret. Där blev han stående, återigen med blicken fäst långt där ute i ett desperat försök att fly. Att inte behöva återvända till sitt medvetande och tankar. Är blicken långt borta så kanske jag slipper.

Jag vill inte bli någon som valsar runt i sjukskrivningspapper. Eller den medarbetare som alla ska tassa kring och inte stressa i onödan. Men det är å andra sidan inte normalt att börja gråta bara för att man uttrycker att man ger upp. Om jag bara visste vad det berodde på. Ja, jag kan räkna upp mängder saker som har hänt den senaste tiden men ändå inget som ska generera en kollaps, tänkte han och noterade att gatlamporna nu lyste.

Fast besluten om att göra något åt saken gick han så till sin väska. Plockade fram sin dator och logga in på arbetets server för att ”fixa några saker”.

Det här inlägget postades i I hörnet. Bokmärk permalänken.