Befria diakonerna från diakonins månad…. #svenskakyrkan #meränord

Idag inleds ”diakonins månad”. Det är då man på ett särskilt sätt uppmärksammar diakonerna inom Svenska kyrkan. I viss mån vilka de är, vad de gör och sätter fokus på någon socialt ansvarstagande verksamhet som någon diakon skrämt igång. En god tanke som cementerar diakonerna just i den position man alltid säger de inte bör vara. Vi behöver se diakonerna med andra ögon.

När kyrkan var alldeles ny, typ ett par tusen år sedan, fanns apostlarna. Alltså de män som Jesus valde ut på ett särskilt sätt. Då ”kristendomen” spred sig och växte behövdes det fler som var ansvariga apostlar. Biskoparna dök upp. Genom handpåläggning avskiljdes biskoparna för tjänst i kyrkan. Biskoparna hann inte heller med i takt med att kyrkan växte. De behövde fler personer som inom ämbetet kunde tjäna kyrkan. Då kom diakonerna. De avskiljdes också med handpåläggning och fick ämbetet. Deras roll blev i första hand karitativ och de stod för den rörelse som går från altaret – ut i världen – och sedan tillbaka till altaret igen. Biskopens roll däremot blev att förkunna ordet och förvalta sakramenten. Alltså en rörelse som i första hand sker kring altaret. Dessa två jobbade bra ihop. Sedan kom prästerna och rörelsen kring altaret svällde och kom i fokus. Diakonernas roll togs ut i världen och fortsatte att tjäna den.

Och någonstans här på vägen, under alla dessa hundratals år, så har biskoparna och prästerna stått stadiga i sitt ämbete. Kanske för att det så tydligt varit förknippat med altaret och gudstjänsterna. Medans diakonerna tappat sin koppling till ämbetet och i vissa fall endast blivit en funktion. Ett tydligt sätt att se det på är att ställa sig frågan ”Varför finns det inte prästens månad eller biskopens månad”? För som likt prästerna så blir man diakon vid sin vigning, inte vid sin anställning. Och man förblir diakon (och präst) tills den dagen man dör. Diakonerna har del av samma ämbete och det är med den utgångspunkten man sedan kan arbete i sin roll som diakon, eller präst/biskop.

Svenska kyrkan passar på att slå ned spiken ytterligare varje år då det är ”diakonins månad.” Dessutom gör man det på en söndag som har rubriken ”Medmänniskan.” Och där en av bibeltexterna är berättelsen om den barmhärtiga samariten. Det goda exemplet. Funktion. Funktion och funktion.

Nä, nu får prästerna ta sitt ansvar och synliggöra att de delar samma ämbete. Varför finns det en ”diakonins månad”? Varför går det 2.4 präster på en diakon inom Svenska kyrkan? Varför distanserar präster sig och skjuter bort diakonerna från liturgin? Att ha en ”diakonins månad” hjälper inte till att sätta diakonerna i den roll de är skapta att ha. Är det några som är assistenter inom ämbetet så är det prästerna till biskoparna.

Det här inlägget postades i Mänskligt, Teologi. Bokmärk permalänken.