Slutat dagdrömma

– Ett tydligt tecken är att jag slutat dagdrömma.

Han tittade ned och lät ögonen vila på sina knäppta händer. Det var tyst i rummet som när på ventilationen som surrade melankoliskt. Han visste att hon skulle vara tyst. Det ankom på honom att bryta tystnaden. Det hade stressat honom till en början men nu trivdes han nästan i rollen att själv kunna styra när och om samtalet skulle fortsätta.

Han tog ett djupt andetag och gjorde en försiktig ansats till att fortsätta.

– Men jag orkar liksom inte dagdrömma längre.

– Varför tror du det är så, frågade hon.

– Åh, så var vi där igen, suckade han uppgivet.

– Var?

– Ja, i det ofullkomliga samtalet.

– Du tänker att om du hade vetat så hade du gjort något åt det, påstod hon frågande.

– Ja, precis, svarade han. Det är liksom en meningslös fråga och konsekvensen blir inget annat än ett samtal kring en massa antaganden. Det tar mig knappast framåt och din uppgift är väl ändå att ta mig framåt i processen, eller?

Hon var tyst. Sade ingenting bara tittade på honom så där vänligt som hon brukar. Han fortsatte tänka.

– Nej, jag vet inte. Jag orkar bara inte. Kanske är att dagdrömma ett uttryck för att jag mår bra. Det gav mig energi att drömma. Jag bearbetade bekymmer i en annan kontext tror jag. 

– Visste du detta innan du kom hit, frågade hon?

– Va? Nej, det gjorde nog inte. Jag kom väl att tänka på det nu, varför frågar du?

– Nä, inget speciellt, sa hon. Ville bara visa att mina frågor inte är meningslösa utan att det får dig att tänka framåt. Och det är väl ändå min uppgift – att få dig att tänka framåt, eller?