Diakonerna är klerus ansvar #svenskakyrkan

Jag har precis avslutat en bok om det ständiga diakonatet inom romersk-katolska kyrkan. En riktigt bra bok för att få bakgrund och djup i frågorna kring diakonernas legitimitet och identitet. Inom RK kyrkan var diakonatet endast en transportsträcka till prästerskapet. Det var något man var och läste innan man blev präst. I mitten av trettio-talet höjdes röster för att införa ständiga diakoner inom RK kyrkan. Och trettio år senare blev det verklighet i form av ett experiment. Ett sorts test utan slut.

Boken plockar upp diakonens roll i förhållande till prästerskapet (klerus) och till Guds folk. Utslaget av experimentet har blivit olika beroende på var i världen det har sjösatts. I vissa fall har diakonerna blivit ersättare för prästerna och på så sätt förlorat lite av sin kraft.

Det har fått mig att tänka kring våra diakoner. Jag skrev ett inlägg om det tidigare, ni hittar det här >>. Jag försöker förstå hur Svenska kyrkan resonerat när det kommer till att de gett diakonen den otydlig roll jag upplever att de fortfarande har. Det har flera gånger motionerats i kyrkomötet om diakonens roll vid vigslar och begravningar. Motionärerna har önskat ett mer liturgiskt diakonat. Varje gång avslag från kyrkomötet. Argumentet är lika torra som dåliga. Det är ordning och reda, paragrafer och lagar. Katolska kyrkans experiment får Svenska kyrkan att framstå som de mest torra, introverta och tunnelseende-människorna i världen. Svenska kyrkan hänvisar till prästens roll.

Men allteftersom man läser motionerna och avslaget ser man hur kyrkomötet glider. Sist så la man ansvaret på stiften. De har tillsynsansvaret och ska främja att diakonerna hittar sin identitet och legitimitet. Men att fundera kring diakonerna kommer att onekligen att få eskatologiska verkningar och därför måste prästerskapet vara med. Det ligger också helt i linjen med fornkyrkans struktur där diakonerna var biskopens närmaste medarbetare och inte något som var ”under” prästen.

Så därför vill jag vara med och verka för att biskopen i Lund och ”stiftet” på allvar jobbar med att stärka diakonernas roll i församlingarna. Kanske är första steget en årlig nationell konferens? Kanske är ett av stegen att jobba med prästerna för att tillsammans hitta diakonens identitet och roll?

Det kyrkomötet inte svarar på i sina avslag är; VAD är det i Anden som inte riktigt fungerar till 100% när en diakon vigs men tydligen gör det när en präst vigs? Är det nu så att en diakonvigning inte får 100% av Anden till att utföra Herrens tjänst, så kan vi inte göra mycket åt det. MEN om det är så att diakonen visst får 100% av Anden (därför att det är en och samma Ande) så är besluten om delaktighet i vigsel, konfirmation, begravning osv. bara något vi som organisation beslutat, och då kan vi faktiskt börja prata om saken.

Det här inlägget postades i Teologi. Bokmärk permalänken.