Diakoni handlar inte bara om att vara modig #svenskakyrkan #diakoni

Jag har förmånen att få leva närmare de diakonala frågorna genom ett diakoniprojekt Svenska kyrkan Helsingborg nu genomför. Projektet är på två år och vi är nu mer än halvvägs igenom projektet. Den första delen har kommit att handla om hur vi hanterar stiftelserna vi förvaltar. Hur kan vi genom vårt förvaltarskap göra avsevärd skillnad i den enskilda människans livssituation? Projektgruppen har lagt ett riktigt bra och modigt förslag som innebär att diakonerna inte jobbar administrativt med stiftelsehanteringen (då de inte ska förknippas med enbart pengar och sätta diakonen i en olustig sits vid själavårdssamtal). Diakonerna ska istället identifiera de människor vi kan göra avsevärd skillnad för. Övriga som inte får hjälp genom större ekonomisks bidrag hjälper vi genom andra kanaler. Oavsett anledning till varför man vänder sig till diakonin så ska man få hjälp. Projektet avslutas och beslut kommer i höst. Vill ni veta mer om hur tankarna har gått så hör gärna av er. Sharing is caring.

Hur som har detta projekt fått oss/mig (skriver i egenskap av mig och inte på projektgruppens vägnar) att fundera kring diakonens roll. Och här är jag inte klar ännu utan detta inlägg ska ses som att jag provtycker. Det finns många goda texter om vad diakoni är. Senaste i raden är från biskopen i Växjö. Biskop Fredrik skriver om den modiga diakonin. Men diakonerna då? Jag tror vi måste ha vår utgångspunkt i vad diakonen har för roll. Det i sin tur definierar de praktiska arbetsuppgifterna.

Till min hjälp har jag en doktorsavhandling kring det andra vatikankonciliet. Christer Fjodervik redogör för diakonatets historia på ett väldigt grundläggande och pedagogiskt sätt. Allt från Paulus tid då diakonatet hade en nästan jämbördig ställning som prästerna. De fanns där jämsides med prästerna under biskopen. Under kyrkomötet år 325 ville diakonerna ha rätten att få celebrera mässan. Men kyrkomötet sade nej. Den senaste tiden har diakonerna brottats med sin legitimitet. Det i sin tur har bidragit till att diakonatet även funderar kring sin identitet.

Det märks idag genom att
* församlingar slösar diakonala resurser på att vara en trivselhöjande faktor.
* församlingarna utnyttjar inte den kraft som finns i det diakonala ämbetet.
* församlingarna agerar som om vem som helst kan utföra de diakonala uppgifterna.
* Man resonerar kring vad som är diakonala uppgifter. Inte vad diakonatet äger för roll.

Att vara diakon är ett uppdragsinriktat ämbete men ändock ett ämbete. Det framgår dock klart och tydligt i vår kyrkoordning att diakoni är hela församlingens angelägenhet. En församling är ingen församling om det inte finns något diakonalt. Det är alltså en förutsättning för församlingens existens. Då är det också dags att göra det till hela församlingens angelägenhet.

– Det innebär för de anställda att de ska agera ”diakonalt” när människor ringer på dörren. Inte skicka dem vidare till en annan expedition. Det innebär att de anställda själva ska kunna agera en fredag eftermiddag då någon ringer på dörren och behöver matkasse. Dessa situationer går inte att neka eller hänvisa till andra öppettider. De måste lösas där och då. Rutiner måste finnas.

– Det innebär för den gudstjänstfirande församlingen att lyssna på diakonens förmaningar och visa sig villig till att fungera i den funktion som diakonen anser sig behöva/passar till. Att i allt bistå med sina gåvor och vara till diakonens förfogande.

– Det innebär för människor utanför kyrkan att involvera diakonen i samhällsfrågor och vara en självklar kontakt/länk mellan världen och altaret.

Inom den romersk katolska kyrkan har diakonatet varit en transportsträcka till prästämbetet. Det andra vatikankonciliet tillåter nu biskoparna att testa ”det ständiga diakonatet”. Att ha diakoner som inte lever i processen att bli präster. Utan kan vila i kallelsen att vara diakon. Det påverkar så klart synen på diakonen och deras mandat från Kyrkan. Här bör vi inom Svenska kyrkan också fundera på vad vi ger diakonerna för roll.

Uppgifter finns, det är inga bekymmer.

Kallelsen finns också, både den inre och den yttre.

Men vad ger vi dem för roll och vilket mandat tillskriver vi dem?

Diakonerna har på ett särskilt sätt svarat an på den kallelse som finns att förmedla Guds kärlek. De är utrustade för att älska människor. Diakonerna har avlagt tystnadsplikt inför Gud. Allt detta har betydelse! Visst kan en diakon sitta med eller hålla i ett café/träff för daglediga MEN då måste det vara klart och tydligt att diakonen finns där för samtal. Inte för att mysa. Man missbrukar den diakonala resursen genom att låta dem vara reseledare på en bussutflykt till det lokala mejeriet eller lantgården. En diakon är en resurs att tillgå vid frågor där man på ett särskilt sätt måste ta Guds kärlek och människors välmående i beaktning. Varför inte låta diakonen göra en människors-välmående-analys vid sidan om barnkonsekvensanalysen, som alltid måste göras? Det är ett sätt att sätta diakonen på den plats de ska ha. Gör utrymme för diakonen i dessa frågor och uppfyll på så sätt kyrkoordningens krav på en diakonal församling och Guds kallelse över människor liv.

När detta är gjort kommer frågor om vad som är diakonala
frågor o s v att lägga sig. 
Det blir slutet för texter om diakoni hit och dit. Modig eller inte.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.