Att skapa Gud i Internetåldern – del 4 #svenskakyrkan #sverel

Att Alexander Bard skulle undervisa mig om lagiskhet idag hade jag inte räknat med när jag vaknade idag. Men så är det. Jag försöker läsa boken både ur ett filosofiskt perspektiv – för att förstå. Men också i ljuset av evangeliet – för att pröva det som står.

Det kan vara lite osammanhängande kanske men vilka ord som är Bards och vilka som är mina kommer ni nog förstå. Det är inte lätt att läsa, tänka och skriva samtidigt under skumpig inflygning till Ängelholm.

Berättelsen i kristendomen, menar Bard, är besatt av en sak. Det som har korrumperat idén om paradiset nämligen synden. Samma sak gäller hos marxismen där kapitalet blir ”den felande länken” och miljöförstöringen hos environmentalismen osv. Det är alltså dystopin och inte utopin som agerar narrativ motor i ideologerna. Detta förklarar varför alienationen medvetet eller omedvetet måste stimuleras snarare än åtgärdas. Synden behövs alltså för att försoningen ska kunna finnas. Utan synd, ingen försoning och utan försoning ingen kristendom, lätt förenklat. Därför behöver kristendomen synden och lagen för att kunna rättfärdiga sig själv.

Inom kristenheten kallar vi det för lagiskhet. Där predikan blir moraliska påbud – som ingen kan hålla – för att kunna ge bränsle åt berättelsen. Lagen kräver nämligen en uppdelning mellan de som kan hålla lagen och de som inte kan hålla lagen. Kopplar man detta till den platonistiska dualismen blir det själen som lyder lagen och kroppen som den som bryter. Själen är således inte skyldig till några brottsliga handlingar utan bara skyldig till underlåtenhetssynder. Medan kroppen blir den skyldiga. Jag uppfattar detta som att själen blir en fördömd del av människan. Evigt fördömd till att slava under människans egna begär. Från denna fördömelse kan vi bli fria genom Jesus. Synteismen säger sig också kunna lösa människor från detta genom att helt enkelt säga att det inte finns en Gud som behöver synd för att kunna agera narrativ motor i ideologin. Synteismen (vi) skapar ju Gud.

Det är en sorglig bild av Gud men det sätter ändå fingret på att vi i kyrkan måste predika utopin. Himmelen och paradiset. Vi måste predika evangeliet om befrielsen från oss själva. Inte som en ouppnåelig idé sammanflätad av en Gud, vi inte når, och en värld utanför oss. Nej, utan som en realitet närvarande i och genom oss människor. Vi är, genom dopet, redan i den värld vi inte når. Vi förmedlar och sammanflätar Gud i våra relationer och vi kan ta del av det himmelska genom sakramenten. Det är evangelium.

Det största missförståndet är att kristendomen behöver synd för att kunna ge försoning. Vi får inte glömma att det inte var så från begynnelsen. Det var inte så Gud avsåg skapelsen. ”Kristendomen” kan således existera utan vare sig synd eller försoning. Därför att Gud är över och utanför tid och rum, lagar och tankar.

Det här inlägget postades i Synteism, Teologi. Bokmärk permalänken.