Guldkavlen är inte avgud #sverel #teologi

Av olika anledningar, som jag hoppas kunna återkomma till, har jag funderat lite extra kring det här med att människan skapar sig en gud som ersättare för Gud. Vårt språk är fattigt. När jag skriver Gud med stort G avser jag Jehova och gud med litet g får avse avgudar.

Mose slår sönder guldkalven. Ett monument över honom.

De två närmaste berättelserna då mänskligheten har  skapat sig avgudar eller försökt sätta sig över Gud är guldkalven och Babels torn. I min strävan att få fram vad evangeliet i dessa berättelser är så har jag funderat och frågat mig fram. Bra svar som att; vi tillber en levande Gud istället för ett tingest (guldkalv). Mose är en symbol för Jesus då han erbjuder sig att dö i stället för Israels folk. Att Mose faktiskt får Gud att ändra sig när han vill förtära folket med eld. Det visar att vi kan påverka Gud och vår relation till honom inte är mellan mig (subjekt) och Honom (objekt) utan att det är en relation två subjekt emellan och så vidare. Svar som fungerar tycker jag då de genererar uppbyggelse.

Men….. Rabbinerna själva säger att det inte är en avgud som folket, genom Aron, låter sig göra. Och inte heller att de tillbad denna guldkalv. Aron bör inte tillmätas den skuld han oftast gör i våra tolkningar av texten. Att Aron skulle medverka till att göra en avgud är orimligt då det var bestraffat med döden. Det visste Aron och det visste hela folket. Skulle han ha gjort en avgud skulle han ha dödats i samma stund. Aron försökte istället skjuta upp hela projektet med kalven. Genom ett missförstånd kom inte Mose tillbaka från berget då folket förväntade sig det. Folket såg att Mose dröjde och blev oroliga. De bad Aron göra ett monument över Mose. De sökte en ”ersättare” för Mose och inte för Gud. Aron såg var det här var på väg och hade inte frid över det. Han ville köpa sig tid så han begärde in ALLT guld som folket hade. Aron hoppades att de aldrig skulle gå med på att ge honom allt guld. Men till hans förvåning fick han allt guld. Inte bra tänkte Aron och sa att han skulle smälta ned allt guld. Han hoppas att då skulle folket iaf få kalla fötter och ångra sig. Men icke sa Nicke. Folket hejade på och guldet smälte. Bland folket fanns desertörer som följt med folket ut ur Egypten. De gjorde en kalv av guldet. Aron byggde ett altare framför kalven och sa att imorgon är det en HERRENS högtid. Här kommer hans tredje försök att skjuta upp och förlänga hela projektet tills Mose kom tillbaka ned för berget. Hans tanke var aldrig att tillbe kalven som en gud utan altaret framför var för att fira den högtid som lägligt inföll dagen efter, till HERRENS ära.

Gud såg folkets tilltag och blev besviken. Han ville nu förgöra folket men Mose ställde sig emellan. Men när Mose däremot kom ned kallade han till sig leviterna (prästerna) och de gick sedan genom lägret och döda de som faktiskt tillbett kalven. För att tillbe en avgud var med döden förenat. 3000 män av folket föll den dagen. Inte HELA folket eller ALLA, utan ”bara” omkring 3000 män. Ännu ett argument för att de aldrig tillbad någon avgud, för då hade alla behövt dö. Rabbinerna tillägger att detta är ett skolexempel på gruppsykologi. När kollektivet är redo att göra saker som individerna var för sig inte skulle gjort.

Hur upplyftande detta ändå känns har jag vissa bekymmer med den. Inga stora bekymmer då en sådan här tolkning är både uppfriskande och uppbygglig. Men det står ändå ”kom och gör oss en gud” och vidare inget om några egyptier. Men att tolka den här texten är knappast min hemmaplan. Jag sitter både kulturellt, kunskapsmässigt och traditionsmässigt HELT utanför vad dessa grabbar gör. De stödjer sig inte bara på några tankar en student skrivit i en B-uppsats. Det här innefattar hela deras skrivna tradition, muntliga tradition. Hundratals år av bön, funderingar och diskussioner i ett samhälle som andas hela denna kulturen. Det vore otroligt respektlöst av mig att försöka göra något annat av den tolkningen eller förkasta deras tankar.

Det vi kan lära av historien förutom de tankar jag redogjort för här är vikten av att lita på Gud. Att inte falla i otro och söka annat utan fokusera på Gud även i tider av osäkerhet. Det ligger för övrigt helt i linje med veckans rubrik ”Prövningens stund.”