Öppet brev till #teolfest #svenskakyrkan

I efterdyningarna av mina tankar från Teologifestivalen vill jag i all ödmjukhet visa på ett bekymmer jag upplever. Jag förstår att Svenska kyrkan som organisation måste ha en plattform där frågor man särskilt vill jobba med/slåss för ska få ett utrymme. Så ska det vara. Men skulle man kunna genom konferensens upplägg visa att de frågorna är lika viktiga som de frågor/tankar som deltagarna själva kommer med. Svenska kyrkans enda byggsten är församlingarna/pastoraten och inte Kyrkokansliet i Uppsala.

Därför är det direkt olämpligt att identifiera ett antal strömmar som deltagarna ska tänka inom. Tänk stort – tänk fritt! Låt deltagarna själva utforma Teologifestivalen utifrån de frågor som kämpar/brottar eller jobbar med hos sig själv eller i deras församlingar. Låt det bli en gräsrotskonferens med utrymme för att diskturera sådant som faktiskt angår församlingslivet. HBTQ/miljö m. fl. -frågor har visst bäring i församlingar, men inte i den formen som skedde på Teologifestivalen. För mig sänder det signalen att man är rädd för att människor ska tänka själva kring dessa frågor. Man måste kontrollera dem från scen/moderator. Vad är det att vara rädd för?

Inled med mässa på fredagkvällen. Mingel, buffé och disco i Universitetshuset motsvarande. Gör ett tomt schema på väggen med ett tiotal olika salar och ett gäng tjugo och/eller fyrtiominuters utrymmen i varje sal. Låt sedan deltagarna själva få sätta upp vad de vill prata om/dela med sig/diskutera kring eller berätta. Vilka frågor som helst. Allt är tillåtet. Sedan sätter de sin lapp på en tom ruta på schemat och wips har du en hel lördag med 150 olika teologiska spörsmål att välja mellan. Av gräsrötter till gräsrötter. Kanske skulle till och med biskoparna och Kyrkans hus uppskatta att få höra vad en pedagog från Trollhättan tänker om skapelseteolog. Eller en komminister från Ystad som pratar fastighetsfrågor.

Något vackrare än detta finns inte i konferensväg. Heja knytkonferensen!