Livstrött

Det är fruktansvärt att drabbas av livet. Han hade aldrig upplevt något liknande i hela sitt liv tidigare. Drabbad. Inte nedslagen men nedlåten. Sviken. Tryckt ned i botten av skorna av en övermäktig kraft. En kraft han inte kunde identifiera eller kämpa mot. Där satt han nu. Oförmögen att göra något. Förnedrad och tillintetgjord av livet. Han var livstrött. Inte trött på livet utan av livet. Han skämdes över att plötsligt drabbas av något han tidigare antingen tagit med en klackspark eller kunnat skjuta ifrån sig. Men det senaste året hade det inte gått längre. Att hålla distans hade inte fungerat längre utan livet hade börjat äta honom. Men varför? Varför hade det inte gått att hålla den tydliga, bekväma och livsavgörande distansen till saker och ting längre. Vad i all sin dar var det som gjorde att livet kunde äta honom? Garden hade ibland varit nere, visst, men livet hade aldrig kommit åt honom ändå. Men nu hade det liksom ätit sig in hos honom. Kommit ända in och till detta hade han inget försvar. Om livet ändå hade slagit honom till marken. Så mycket enklare det hade varit att förhålla sig om han blivit dödssjuk, råkat ut för en bilolycka eller alla hans ägodelar brunnit upp. En händelse att projicera allt på. En händelse att förklara känslor, tankar och beteende. Men ingen sådan händelse fanns. Bara kraften som tryckte honom lägre och lägre. Oförklarligt och obarmhärtigt nedåt.

Endast lyckliga människor taggar sina bilder med #carpediem. De som är uppåt nog att kunna läsa någon klatschig one-liner med en solnedgång som bakgrund. ”Dröm stort” och ”låt dig inte nedslås av din omgivning”. ”Lev livet” och ”morgondagen är förbi”. De provocerade honom. Vad var de för bilder och meningar att hålla i när livet trycker dig nedåt? Var fanns vännerna nu med sina posters och käcka tillrop?

”En frisk människa har tusen önskningar men en sjuk endast en”. Ja, det var väl den bästa hittills, tänkte han när han slog ned locket på datorn och lade sig på soffan för att titta upp i taket igen. Tv:n stod på och visade fotboll från England. Han gillade bakgrundsljudet av fotboll. Sorlet av förhoppning som vänds till nederlag och vise versa. Ja, han var nere och på ett stadium han aldrig någonsin varit innan. Det var ny mark. Livet hade drabbat honom långsamt och hårt. Men han kände ändå en tillit på något sätt. Hoppet fanns där. Ja, eller om det nu var hoppet. Kanske var han ännu inte tillräckligt nere för att känna sig hopplös. Men han kunde tänka klart. Han var medveten och inte förblindad av allt som skett. Han hade en känsla av att behöva ta sig igenom detta. Inte lösa situationen utan ta sig igenom den. Kanske innebar det väntan, kanske innebar det att förbereda. Det visste han inte. Kanske skulle allt detta en vacker dag visa sig vara det bästa som hänt honom. Eller kanske inte. Det visste han inte nu. Men han var ändå beredd att hoppas.