Hela universum ryms under en tygbit

Så hamnade han här igen. Varje kväll samma sak. Marken var lite fuktig. Det svaga månljuset avslöjade svaga konturen ett femtiotal meter framöver. Blicken fokuserad och vapnet mot målet. Där låg han. Spanade. Tittade. Försökte skönja rörelser och människor. Mörkret var hans vän – här var han trygg. Han hade tillslut hittat känslan av att äga situationen. Den känslan som var så livsviktig att ha och som räddat honom många gånger tidigare. Han visste precis hur han skulle agera beroende på vad som hände. Det fanns ett sätt att agera om han behövde lägga eld mot målet, om de blev upptäckta, om de avslöjade sig själva, ja, kort sagt en plan för varje tänkbart scenario. Han ägde den här situationen och oavsett vad som hände fanns känslan av att kunna hantera det. Timmarna gick och plötsligt kände han en svag stöt mot sin känga. Äntligen avlösning och han kunde sakta, sakta, backa fem, sex meter till de andra och lägga sig för att sova.

Han kollade säkringen på sitt vapen. Lade sig på sidan med den lilla tygbiten över sitt ansikte. Han låg bekvämt och visste att han inte skulle ha svårt att somna. Visserligen inbjöd inte situationen till någon djupare sömn men en god ögonvila skulle han ändå kunna få. Han lade sjalen till rätta över ansiktet. Över öronen, kinden, ögonen och vek den så att näsan och munnen var fria. Här inunder kände han sig hemma. Här fanns hans allt. Här blev livet enkelt. Allt han hade inom en armlängds avstånd kunde han klara sig på resten av livet. Här behövdes inga bekvämligheter. Ingen tv, kylskåp, bil, dator eller andra prylar. Här fanns hans allt. En oerhört tillfredsställande tanke och känsla. Här fanns hans allt. Men det var också här han slogs mot sina demoner på ett allt tydligare sätt. Här fanns rädslan och ångesten så påtaglig att det inte gick att undvika den. Det fanns bara ett sätt att fördriva demonerna och det var genom att bli vän med dem. Och det var en kamp. Hur många tårar hade han inte gråtit under sjalen? Hur många böner hade han inte bett? Hur många rysningar av obehag, rädsla, frustration och stolthet hade inte sjalen känt?

För det fanns en stolthet i det. En stolthet över att vara hel som människa. En stolthet över att kommit igenom eldsprovet, stålbadet och prövningarna. Bara människor som verkligen vandrat i dödsskuggans dal visste vilka gröna ängar det skrevs om. Dessa processer som kom oupphörligen gav känslan av kontroll, stolthet och trygghet. Han älskade att hata sin sjal. Den blev symbolen för hans känslor för att han aldrig räckte till känslomässigt och symbolen för alla de uppdrag han överlevt och uppgifter han löst. I sjalen fanns hans allt.

Det här inlägget postades i I hörnet. Bokmärk permalänken.