Aldrig riktigt fattat det där med helgon #svenskakyrkan

Helgonen är i fokus den här helgen. Men också de som gått före oss in i Livet. Och som alltid knyts det till våra nära och kära. Det är som om vi alltid behöver ha varandra oavsett vad vi firar. Det är något vackert över det och något djupt kristligt. Gemenskapen. Den är oftast viktigare för oss än anledningen till vårt firande.

Att vi ska tänka lite extra på de som dött fattar jag också. Det är bra med förebilder. Oftast kan de personerna ge oss inspiration och energi till oss. Styrka att bli bättre människor helt enkelt. Sånt behöver vi. Jag har ett par förebilder som många gånger hjälper mig. Vissa av mina förebilder är döda sedan länge medan andra lever. Någon sa att jag var så himla kristen eftersom jag har ikoner på min dator. Det är snarare tvärtom. Jag är så svag i tron att jag behöver påminnas hela tiden. Det är ingen samling av gamla ikoner jag har på datorn utan ett rop på hjälp.

Men det där med helgon har jag ännu inte riktigt fattat. Jag börjar förstå att jag missat något men kan ännu inte förstå poängen med att be till dem. Jag har fattat det som så här; helgonen har dött. De lever inte längre på jorden. De lever i himlen. Jag kan be dessa helgon att vara med i bön för mig på samma sätt som att jag ber min kompis att be för mig. Man gör alltså ingen skillnad på döda eller levande i det sammanhanget. Annars gör man det givetvis. Ett annat tillfälle då de levande och döda flyter ihop är nattvarden. Vi har en altarring som är halv. Vi knäböjer (oftast) på den ena halvan. Den andra osynliga halvan är för himmelen.

Men att be till helgonen om hjälp känns inte rätt helt enkelt. Luther reformerade väl just detta? Vi kan be till Gud själva och det är väl ändå evangelium idag, eller? Oavsett om du tror på Gud eller ej är det bra att tända ett ljus och fundera på Livet.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.