Jag faller

– Som mänsklighet är vi meningslösa. Skulle vi befinna oss på månen nu och titta ned på jorden så skulle vi fnysa åt människornas idoga arbete. De går till jobbet, oftast i närheten av där de bor, jobbar sina timmar. Hämtar barnen på dagis och fortsätter sedan hem till sin förort. Där lagar de mat som människor på andra sidan klotet fångat. De äter, tittar på underhållning, lägger sig för att sedan återuppleva samma sak igen dagen efter. De bemödar sig om att vara vänner med varandra, som om det skulle vara viktigt. De påverkar endast en liten, liten del av sin omgivning. Det är sorligt att se. Plötsligt får de ångest och börjar grubbla. De mår dåligt och måste åka iväg till en annan del av klotet för att ”finna sig själv igen”. De skapar förhållanden och lämnar förhållanden. De har känslor för ting och för medmänniskor. Det är konstigt att världen är sådan. Varför har de så mycket känslor? Varför? Det sitter i huvudet på dem. Den människa som kan vara i kontroll över sina känslor bör vara den lyckligaste människan på planeten. Känslor är således bra att ha men man måste kunna kontrollera dem. Först då blir du lycklig.

 

Han var hemlighetsfullt stolt över sitt resonemang. Han förstod att det inte tagits emot oreflekterat och det gillade han. Det var ett filosofiskt prat givetvis men en skön flykt och ett bra tidsfördriv. Han ville inte att hon skulle förstå honom eller tro att hon visste allt om honom. Han såg demonstrativ ned i kaffekoppen. Rörde med skeden utan att titta upp på henne. Sorlet på caféet var behagligt och hemtrevligt. Nästan lite för hemtrevligt. Ja faktiskt så pass behagligt att han redan nu satt och funderade ut ett resonemang om hur idiotiskt det var med behagliga sorl på ett hemtrevligt café i en stadsdel som hade hög mysfaktor och där snöflingorna singlande ned som på film.

 

– Det där är skitsnack, sade hon plötsligt. Och det vet du. För det första förhåller det sig inte på det sättet och för det andra, ja, för det andra är det bara idiotiskt. Frågan är om det ens är värt att besvara.

 

– Försök du, sa han.

 

– Hela din tes bygger på att man kan distansera sig så pass från sig själv och från sin omgivning att du blir vad vi här på jorden kallar en psykopat. Det kan man inte. Man är en sjuk människa om man inte känner något för antingen sig själv eller sin omgivning. Sådana människor medicinerar vi och spärrar in. Det är synd om sådana individer. Du kan inte vara utan känslor och där faller ditt resonemang. Och att människor fått eller utvecklat förmågan att känna och uppleva, både glädje och sorg, så ja, då måste det ske med en mening. Alltså kan inte mänskligheten vara meningslös ens i ett makroperspektiv. Så det är fel, det är bara fel. MEN, sa hon och höjde sitt finger i en varnande gest. Det intressanta i det här är vad det är som får dig att ens fundera över hur bra det vore att inte ha några känslor. Det kan vi hellre prata om.

 

Han gillade det där varningens finger. Så gjorde hon bara när hon menade allvar. Han såg på hela hennes varelse att om det här skulle fortsätta vara en trevlig fikastund så behövde han svara på hennes fråga. Det fanns liksom inget alternativ.

 

– Ja, började han tveksamt. Medveten om att han just blivit fullständigt överkörd och nu helt och hållet spelade efter hennes regler. I och med det personifierade han just det han resonerat så nedlåtande om. Han kände, han brydde sig, han var inte in kontroll över sina känslor och var beredd på att gå henne tillmötes. Han såg sig inte själva från månen längre. Han var smärtsamt närvarande. Han ogillade sig själv. Han behövde köpa sig tid. Kan vi inte gå en runda? Frågade han samtidigt som han började sätta disken på den lilla brickan. Under tystnad plockade de ihop sina saker. Satte disken på brickan. Kontrollerade så att de inte glömt något och lämnade caféet. Han hade fått ett par minuter att samla sig på. Ute var det milt för årstiden. Gatlamporna gav sparsamt med ljus till dem. Det var tomt på gatan. Han pekade åt höger och började gå. Han började allt mer och mer ogilla sig själv. Återigen hade han skapat en grund för samtalet som han skämdes över. Det var ju hans känsla av att falla han ville prata om och inte resonera om månen, mänskligheten, arbete och krafs. Men det hade hon givetvis förstått redan innan de satte sig på fiket. Men hon lät honom hållas. Hon är god, tänkte han. Hon vet, ser och förstår. Han suckade. Jag har inget att förlora alls. Hon vet och jag vet. Han gav upp.

 

– Jag tycker det är jobbigt, sa han efter att de under tystnat tagit sig upp för den lilla backen och svängt av mot kyrkogården. Hon svarade inte honom alls. Hon väntade. Han tvekade inte längre. Han ville berätta men han visste inte i var han skulle börja. Här stod han hjälplös inför att bygga upp ett resonemang. Det är irriterande och jag blir så arg på mig själv. Ja, det kanske har hänt mycket saker under kort tid. Men ingen av de sakerna berör mig direkt. Det är personer i min närhet som drabbats. Men jag blir trött av det. Det tar energi ifrån mig. Plötsligt blir jag trött och hängig. Jag orkar inte med saker och ting. Har inget att reda ut eftersom det inte drabbat mig. Jag blir bara ett offer som faller utan något att hålla mig i. Jag gillar inte det. Jag blir ledsen. När människor frågar hur jag mår så kan jag inte svara. Eller jo, jag kan svara sanningsenligt. Saker händer andra människor och jag mår dåligt. Hur konstruktivt och koll-på-läget-svar är det? Han märkte att han fylldes av frustration allteftersom han pratade. Hon var fortsatt tyst. Ja, nä, asså, fortsatte han. Det är jobbigt. Så enkelt är det. Och jag vet inte hur jag ska göra för att få känslan av att stå på fast mark igen. Och det som är ännu konstigare, sa han som om han precis kommit på något revolutionerande. Det som är ännu konstigare är att jag aldrig känt så här förr. Det är liksom första gången jag mår dåligt. Han lyfte blicken för första gången på länge och gjorde en snabb orientering av sin omgivning. Han suckade djupt. Nu hade han inget mer att säga. Orden tog slut och han var återigen i ett limbo. Han stannade och tittade på henne. Nu vet jag inte vad jag ska göra, sa han. Jag vet inte vart vi ska gå. Jag har ingen plan för vad vi ska göra. Jag har inga föreställningar om vad du kommer svara. Jag vet inget. Jag skulle kunna sitta på den där bänken hela natten därför att inget alternativ verkar vara bättre. Jag är uppgiven och vilse. Jag har inga planer för framtiden, inga planer för de närmaste 10 sekunderna. Inget att falla tillbaka på. Ingen att hålla fast vid. Jag faller vare sig uppåt eller nedåt.

Uppgiven tittade han på henne. Hon tittade honom i ögonen och gav honom sedan en lång kram. Han andades in hennes lukt. Han började gråta. Tårarna rann. Han kramade hårdare. Här fanns något att hålla fast vid.