Med gråten försvinner glädjen till livet

Tystnaden var öronbedövande. Under många år hade tystanden varit hans bästa vän. Hans bekräftelse av sig själv. Tystnaden där inga ord uttalades och inget blev sagt. Kanske var det så att tystnaden i större grad var en avsaknad av någon annan än avsaknaden av ljud. Han hade trott det var samma sak men hade den senaste tiden börjat fundera på om det verkligen förhöll sig så. Längtan efter att få vara tyst med någon med annan hade blivit starkare igen. Det var ingen främmande känsla men under årens lopp hade han blivit mer och mer övertygad om att det aldrig skulle bli så att han fick dela livet med någon annan. Han hade så gärna velat. Inte bara dela livet utan också dela sig själv. Någon att vara rädd inför och sårbar. Men han visste att det aldrig skulle bli så. Det var och förblev en dröm. Han visste att han inte skulle våga leva med någon ändå och det hade tvingat honom att acceptera sin ensamhet. Med insikten om att han alltid skulle vara ensam hade också hans identitet satt sig. Han var så här.

Det gjorde honom nedstämt. Tvingad att vara något han inte ville. Det förutsatte visserligen att någon annan skulle vilja leva med honom. Och visst, drömma gick ju, men det finns ju en gräns. Han satt vid sitt köksbord och tittade ut medan regnet hela tiden skapade nya mönster på hans fönster. Det var rent och snyggt i hans kök. Ett kök och en lägenhet som vittnade om att han hade lite för mycket tid och inte många gäster. Inga gäster alls för att vara ärlig. Han suckade djupt och ville plötsligt börja gråta. Men det gick inte. Gråten hade för länge sedan försvunnit från honom. När gråten försvinner – försvinner också glädjen till livet, var det någon som hade sagt. Så kan det givetvis inte vara sa han högt för sig själv. Jag gråter inte därför att jag inte har något att gråta för. Plötsligt var den där igen. Den där känslan av att det han sagt och tänkt inte stämmer. Att det borde finnas ett annat sätt att se det hela på. Att livet måste innehålla något mer. Att det faktiskt fanns någon där som skulle kunna leva med honom och han med henne.

Ljuden från lägenheten intill började bli högre och högre. Svag, svag musik, hade hörts tidigare därifrån men nu ökade plötsligt ljudvolymen rejält och damsugaren sattes igång. Han visste att ljuden skulle komma. Det gjorde de varje vecka vid den här tiden. Det kändes kärt att höra det bekanta städstöket igen. Han fick känslan av att inte vara ensam. Att de städade tillsammans. Han omfamnade den känslan och lät sig fyllas med den. Han blev varm och glad. Han blundade och njöt. Och plötsligt kom tårarna. Små salta droppar längst med hans kind. Han grät, han njöt, han levde och kände plötsligt livet.