Kan vi och ska vi vara Kyrka på nätet? #webbrora #svenskakyrkan

Svenska kyrkan är oftast väldigt duktiga på att definiera kyrkan som de heligas gemenskap. Och rätt så. Vi säger att alla som tror och är döpta tillhör Kyrkan med stort K. Det betyder att samfundsgränser försvinner om än att vi ogillar den tanken. Men samtidigt är vi också väldigt duktiga på att definiera kyrkan i praktiken utifrån våra gränser. Och det gäller även frikyrkorna. För att vara med oss så måste man tycka på det här sättet. Vi berättar på vilket sätt man ska tro och kan vara mer eller mindre övertygande för att få denna Herrens klena hjord att bli en själ större.

Och så började Svenska kyrkan vakna upp och Facebookgrupper, församlingssidor och andra plattformer att synas på nätet. En ny värld öppnade sig, lite läskig, men de flesta inser att vi måste förhålla oss till den. Mängder med bra initiativ dök upp, eldsjälar och projekt som tog Svenska kyrkan flera steg längre fram. Vissa drog mer än andra och jag tillhör själv de som ville ta den här tanken hela vägen in i kaklet. Vi borde kunna vara kyrka på nätet fullt ut. Praktiska frågor som nattvard, dop och begravning var sekundära till att börja med. Jag tänkte att vi gott skulle kunna starta en icke-territoriell församling på nätet. En församling vars uppdrag var att utöva undervisning, fira gudstjänst, utöva diakoni och mission. De fyra pelare som är grundläggande för en församling enligt kyrkoordningen. Och i tanken fungerar det fortfarande tror jag. Men är det så vi ska arbeta?

Nej, jag tror inte en församling på nätet kan bli kristna människors hemvist för uppbyggelse, fostran och utveckling. Glädje och sorg. Evangeliet måste knytas till relationer. Och visst är relationer på nätet eller via sociala forum värdefulla. I sanning så. Vi har en övertro till fysiska mötet. En sådan övertro att det ibland kan bli sämre eftersom vi vägrar möta människor i nöd eller glädje om de befinner sig bakom en skärm. Ibland kan jag tycka det är direkt förolämpande att vi vägrar möta människor bakom en skärm och när de väl kommer till oss sätter vi en trycksak i deras hand och förväntar oss att de ska komma på våra verksamheter. Vi behöver självrannsaka oss och revidera vår människosyn som det faktiskt i botten handlar om.

Den lokala församlingen är den enda platsen där Guds handling och sakrament är så påtaglig. Och här verkar Gud på ett starkare sätt skulle jag vilja påstå. Vi förlorar en dimension som är livsnödvändig när vi sitter bakom skärmen. Vi kan välja själva vilken gudstjänst vi vill titta på, vilken undervisning vi vill ta till oss. Vi väljer vilka vi pratar med och vi väljer när vi pratar med dem. Vi kan blocka sådant som utmanar oss och vi kan försjunka i sådant vi tycker om. Det är ingen vinst. Det är farligt i för stor utsträckning. Som människor måste vi utsättas. Utsättas för oliktänkande. Vi måste leende sitta kvar och lyssna på bänkgrannens vecka och hens ”ups and downs”. Vi måste känna, smaka och lukta på våra medmänniskor. Ja, jag tror att evangeliet kräver detta. Den lokala församlingen är den sanna byggstenen.

Ska vi då lägga ned ambitionen att vara kyrka på nätet? Nej då. Inte alls. Men vi bör se den arenan som vilken annan mötesplats eller chans till utveckling som alla andra. Vi bör lyssna och försöka förstå. Vi bör finnas där och ge av oss själva. Men aldrig låta det stanna där. Och aldrig låta människan bli bekväm i relationen bakom skärmen utan hela tiden hänvisa och dra människor till den lokala församlingen. Först där kan evangeliet få blomma ut och bära frukt.

 

UPPDATERING

Det sades mycket klokt på #webbrora kring detta. Tack för att jag fick lyssna på er. Slutsatsen kan man väl ändå säga var att det är ”mötet” som ska vara i fokus. Oavsett var det än sker. Och att vi ska vara Kyrka, oavsett var vi än är det. Jag har ännu inte frid över detta dock utan måste fundera lite till. Men visst ligger är det vettiga synpunkter.

Det här inlägget postades i Sociala medier, Teologi. Bokmärk permalänken.