Funderar på annat…

Har jobbat i tre dagar. Det har gått bra. Men jag märker hur jag måste sortera mina tankar. Vissa stunder korvar sig allt och tankarna står still. Då blir jag trött. Samtidigt kämpar jag med att inte värdera min sorg eller oro. Utan låta den vara 100% för mig. Det är inte lätt. Det är alltid någon som har det värre. Och när jag tänker på att någon annan har det värre så får jag mindre anledning till att känna mig trött och oroad.

Jag har under veckan varit i kontakt med människor i den omkomne mannens närhet. Mitt hjärta gråter med dem. Hans fru, familj och vänner sörjer. Jag är tacksam för min pappa. Det är en jobbig ekvation. Önskar jag kunde göra något för dem. Kanske är det som en flykt, eller det enda rätta att göra. Men jag tar min tillflykt till Herren. Där, i Honom, finns inte döden utan sorgen blir ett hopp. Där är vattnet jag finner ro.