Tystnadsplikt är inget töjbart begrepp Mikael #svenskakyrkan #blogg100

Stiftsadjunkt Mikael Mogren skriver i veckans Kyrkans tidning att ”Tystnadsplikten är ett töjbart begrepp”. Så är det givetvis inte. Tystnadsplikten för prästen är absolut och den kan ingen rubba. Men läser man inte rubriken finns mycket bra i det Mikael skriver men jag studsar till vid ett par saker;

”… får vi räkna med att dagens människor dokumenterar prästernas ord i själavårdsrummet. Vi lever i en digital tid.”

Det vore olyckligt om prästerna räknade med att vara avlyssnade vid varje enskilt själavårdssamtal och bikt. Den digitala tiden har knappast något att göra med huruvida man spelar in ett samtal med dold mikrofon utan snarare med att vi blir individualistiska allt högre utsträckning.

”De råd som ges i ett avskilt själavårdsrum ska hänga ihop med det som hen skulle säga i ett offentligt rum.”

Jag efterlyser präster som i stora drag kan beskriva en ”själavårdsprocess”. Bikten/avlösningen är ingen isolerad händelse utan ingår oftast i en lång process. Här är konfidenten i centrum hela tiden. Bikten handlar inte om prästen, den handlar om människans samtal med Gud. Utan att själv ha biktat mig eller har klar insyn om hur en sådan process fungerar vill jag ändå drista mig till att tro att prästens förändrar sin kommunikation med konfidenten. Då själavården handlar om konfidenten är det hen som prästen ska ”hjälpa”. Är det då en önskan från konfidenten att bli fri från ditten eller önskar få råd att ta tag i datten är det prästens roll att bekräfta, skapa relation, förstå och vandra den här processen med konfidenten. Jag tror att lyssnar vi på ett inledande samtal och sedan ett samtal fyra månader senare är prästens kommunikation olika, utan att prästen för den sakens skull varit oärlig mot sin tro. Det måste vi förstå.

Snus är snus och strunt är strunt, om än i teologiska tolkningar.

Det här inlägget postades i #blogg100, Media, Teologi. Bokmärk permalänken.