Han sörjde något han aldrig haft

Han hade bara minnesbilden av henne kvar och den falnade allt mer. Det gjorde honom bedrövad i samma takt som bilden av henne försvann. Han försökte envist framkalla bilden av henne igen men utan att lyckas nämnvärt. Han kände sig övergiven, lämnad ensam som ett glasspapper. Hon hade gått vidare, hon var vinnaren och verkade helt bekymmerslös. Han var rädd för att kontakta henne igen. Hon ville nog inte det. Hon hade säkerligen redan glömt och gått vidare. Hon var stark. Han var svag. Hon levde livet. Han saknade livet. De hade setts en gång för inte så länge sedan på stan. Hon hade varit lika trevlig som vanligt och enkelt stått och pratat med honom. Själv visste han inte var han skulle ta vägen. Han kände sig på något sätt besvärad. De hade sagt hej då och han hade till och med fått en kram. Han minns att han föraktade henne för det. För att ge honom en kram, som om han skulle behöva det. Han behövde det och det visste han. Men han kunde ändå inte låta bli att känna förakt.

Han var snurrig. Visste vare sig ut eller in. Äsch, det går över hade han tänkt tusen gånger och ändå slutat med att titta igenom hennes album på facebook. Inget kunde riktigt få honom att sluta känna. Trots att han visste hur hon såg ut minns han henne inte utan bilder. Ibland kunde han känna doften av henne. Han sörjde något han aldrig haft. Något som inte var hans.