”Så, då har man gått ur Svenska kyrkan” #blogg100

I veckan var jag på lunch med min vackra fru. På vägen tillbaka till jobbet passerade vi en mamma med en barnvagn och henne sällskap. Hon stod vid en brevlåda och när hon lät brevet glida ned i lådan sa hon till sin vännina ”så då har man gått ur Svenska kyrkan”.

Jag stannade genast upp, och min fru som nu visste vad som var på gång, gick vidare och fönstershoppade så länge. Va?! sa jag till henne, lite onödigt högt. Har du gått ur Svenska kyrkan? Hur i all världen tänkte du där? Du tycker det är helt okej att gå på din mammagrupp varje tisdag och låta andra betala för dig? Eller det är visst helt i sin ordning att du fortsätter sjunga i kören och går på riktigt högkvalitativa konserter i kyrkan på andras bekostnad? Det spelar tydligen ingen roll att människor är hemlösa eller att människor dör på grund av att de inte har tillgång till rent vatten, för det är inget du bryr dig om. Det är okej för dig, du behöver inte vara med och göra något åt det, eller? Du är tydligen bara glad att andras pengar låter dig gå in i kyrkan och tända det där ljuset, sitta fem minuter och sedan gå igen. Eller att du gärna går på en, av någon annan, förbetald adventsgudstjänst. Det är inget du vill bidra till att göra mötet mellan Gud och människa tillgängligt, att människor kan få möta en frid som inte är av denna värld eller få utgjuta sitt hjärta inför en präst.

Nädu min gode fru. Ett medlemskap i Svenska kyrkan är att bry sig, det är att bidra och vara med, det är att få uppleva att man är större än sig själv och tillhör något som går igenom tider och rum. Det är att bidra till rättvisa och till människor välmående. Det är att skapa ett tryggt rum för alla de som söker sig dit. Att få bidra med en mötesplats för dem som så vill. Det är att stå värd för konserter och kultur, vackra kyrkor och underbara skådespel. Ett medlemskap i Svenska kyrkan är genomsyrat av öppenhet, närvaro och hopp. Men nähä, vill man världens sämsta så visst. Okej, gå du ur.

Sedan gav jag henne en kram, eftersom jag i grunden är konflikträdd, och gick därifrån. Nej, det gjorde jag så klart inte. Jag ljuger. Det är sant att hon sa att hon skulle gå ur, men jag och min fru gick bara vidare utan att säga något. Man vill ju inte sticka ut eller ta plats liksom.