Centrum för de Rätta Åsikterna

 

CRÅ, var som vilket arbetsläger som helst. Det var visserligen ett av de läger som hade lägst dödssiffra. I lägret fanns ytterligare läger som hade betydligt högre dödssiffror. Men i CRÅ ville man inte ta livet av folk, nödvändigtvis, utan bara uppfostra. Den gamle, som styrde lägret, var det ingen som egentligen sett. Han var en av de mest omtalade personerna men gick oftast under namn som allmänheten, alla tycker eller den enda rätta. Centrum för de Rätta Åsikterna, styrdes med en silkeslen järnhand. Den gamle kunde givetvis inte styra lägret alldeles på egen hand utan behövde ha hjälp av ”de med de röda kepsarna” till sin hjälp. Lägret var stort och många människor tyckte på tok för olika för att kunna hanteras av en ensam person, som dessutom ingen hade sett. Människorna med de röda kepsarna tjänade lägret väl och var av någon outgrundlig anledning väldigt säkra på vad som var en rätt åsikt och vad som avvek i för hög grad.

 

Det lilla barnet hade länge funderat på vad det var som styrde CRÅ. Hur visste man vilka åsikter som var de rätta? Var och på vilket sätt bestämdes det? Många gånger hade det lilla barnet klampat i klaveret och till en början blivit lätt uppläxad av människorna i de röda kepsarna. Första gångerna med ett varm leende och en mild hand blivit styrd tillbaka till sin fålla igen. Deras beteende skadade ju inget och var därför helt legitimt. Men tredje, fjärde och femte gången hade människorna med de röda kepsarna blivit allt mer striktare och hårdare. Det fanns således grader i helvetet, tänkte det lilla barnet när det än en gång, med hjälp av två stora män i röda kepsar, blev lyft och satt i rätt riktning. Men barnets nyfikenhet gick inte att stilla. Det stora anslaget in till CRÅ hade bytts ut för rätt länge sedan mindes det lilla barnet. Från någon sorts formulering av ditt arbete skulle sätta dig fri till ”Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större”. Varje dag berättade människorna i de röda kepsarna att varje lägerarbetare är lika mycket värd som de andra. Att man minsann inte gjorde någon skillnad på folk och folk. Och att här fick man tänka precis vad du vill. Det lilla barnet hade till en början blivit förvirrad när två människor med röda kepsar ledsagade en lägerarbetare tillbaka till sin plats, samtidigt som de sa ”Du får göra precis som du vill, vi dömer ingen”. Det märkliga var, tycket det lilla barnet, att den som nu blev tillrättavisad inte tycktes vara det minsta förvirrad, utan accepterat att han under ord om frihet och allas rätt, ändå blev styrd tillbaka till sin plats.

 

Men så hände det sig en dag, något som kom att totalt förändra Centrum för de Rätta Åsikterna. Det lilla barnet, som nu inte var så litet längre, var på väg till sitt arbete. Omringad av människor i röda kepsar. Vid ett av övergångsställena stannade människorna i de röda kepsarna. Det lilla barnet, som nu var ett stort barn, tog ingen hänsyn till det utan fortsatte över gatan som om inget hade hänt. Genast började människorna i de röda kepsarna att banna barnet. Så får du inte göra! Vi har faktiskt regler här! Vill du dö?! Tänk på andra! Barnet vände sig om på andra sidan och frågade människorna i de röda kepsarna om de såg någon bil i närheten. Nej, det hade människorna i de röda kepsarna inte sett, ty på den här gatan körde inga bilar. Men varför stannade ni då, frågade barnet. Därför att lampan i den svarta boxen sa åt oss att göra det, svarade människorna i de röda kepsarna, som nu äntligen fått grönt ljus att passera gatan. Väl över på barnets sida ställde sig en av människorna i de röda kepsarna nära barnet. Tittade länge stint i barnets ögon, lyfte sedan i högmod sin näsa i vädret och sa Vill man vara en i gänget så gör man inte så. Bekymret med att sätta näsan i vädret en halvblåsig dag som denna är att kepsen lätt åker av huvudet. Vilket precis skedde. Barnet plockade upp kepsen, satte den på sitt huvud och sa; det är okej att gå mot rött om det inte finns några bilar i närheten. Människor, utan röda kepsar, hade nu samlats kring barnet. Det gick ett sus igenom folkhopen. Ett sus så starkt att kepsarna på flera av människorna med de röda kepsarna åkte av och landade på marken. De plockades genast upp av människorna utan röda kepsar. Förvirringen var total. Vad hände precis? Människorna med de röda kepsarna, bärarna av de rätta åsikterna och åsiktsvakterna var nu utan röda kepsar. Framför dem stod människor som egentligen inte skulle ha röda kepsar, med just röda kepsar på huvudet. Alla stod still, ingen visste vad som nu skulle hända. Det normala hade nu blivit onormalt, men genom kepsarnas försorg hade det onormala blivit normalt. Det gick inte hop sig för människorna som brukade bära de röda kepsarna. Människorna som inte brukade bära kepsarna men som nu hade dem på huvudet förstod precis vad som hade hänt. De tog unisont av sig sina röda kepsar. Rev dem i bitar och kastade på marken. Kvar stod människor utan röda kepsar. Välkommen till den nya världen, sa barnet och fortsatte sin färd till jobbet.

Det här inlägget postades i I hörnet, Mänskligt. Bokmärk permalänken.