Tummen upp anländer till katastrofområdet

De första facebooklikes har anlänt till katastrofområdet

Så har då äntligen de första like:sen och tummarna kommit fram till de behövande i katastrofområdet på Filippinerna. Tack till alla som tryckt tummen upp för att hjälpa och stödja de drabbade.

Poängen med den manipulerade bilden är så klart att driva med alla som like:ar på facebook. Jag kan ändå inte låta bli att nedslås av att ta en sådan billig poäng. Det som stör mig mest är att man driver med människor engagemang. Utgångsläget är att vi kommunicerar antingen via tangentbord eller utan. En tumme upp på facebook är en nick i ett fikasamtal eller ett ”Mmmm, verkligen hemskt, usch”. Inte svarar man kollegan som uttrycker sin förfäran över situationen i Syrien eller att kristna stenas i Saudiarabien, under morgonfikat, med ”mäh, sitt inte här och sucka, åk ned istället och gör något”. Vi vet alla att det är omöjligt att göra, men det händer något mellan oss när vi delar sorgen.

Det verkar desto lättare att säga så när man sätter like på facebook. ”En like hjälper ingen”. Mitt like och delning är ett sätt att vara med i samtalet. Att få bära tankarna tillsammans och vara en del av något större. Sådant är nödvändigt för oss människor, därför är det också nödvändigt för oss att like:a. Däremot kan jag bli mer skeptisk till företag som skänker 10:- per like till ett katastrofområde. Det är syniskt. Och här går min hyllning till Biltema som skänkte antal miljoner euro utan att kräva vare sig ditt eller datt. Eller IKEA som bygger tält för flyktingar till Syrien. Det är sann goodwill.