FRA vs Gud – vilken sida väljer kyrkan? 1/2

”Sverige behöver en egen Snowden”, menar Emanuel Karlsten i en DN artikel. En läsvärd artikel. Emanuel menar att det inte är en fråga om att avlyssna eller inte, utan en sansad avlyssning. Och för att det ska bli möjligt måste någon avslöja de verkliga förhållandena. Det finns ett stort regelverk kring FRA och dess verksamhet. Flera myndigheter har till uppgift att säkerställa att verksamheten sköts på rätt sätt.

Alla dessa mängder med dokument som måste produceras av myndigheterna måste ta enorm tid och kosta väldigt mycket pengar. Men det är å andra sidan det enda sättet för oss medborgare att kunna kontrollera och på något sätt få insyn i processen. Problemet är bara att de som producerar dokumenten, protokollen och redovisningarna är partiska. Siun, statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, skriver i sin årsberättelse för 2011, sidan 9, att;

Siun har under 2011 granskat om FRA bedriver inhämtning för andra länder med stöd av försvarsunderrättelselagen. FRA har klargjort att någon sådan inhämtning inte sker. Granskningen föranledde inga synpunkter eller förslag från Siun.

Ovanstående är förstås lögn. Det går givetvis att förklara med att FRA inte hämtat in underrättelse genom just försvarsunderrättelselagen, utan gått genom kryphålet att göra ett ”test” som gör det möjligt för FRA att samla in information ändå, för att sedan sälja vidare. Plötsligt blir ovanstående citat sant, men ändå i praktiken en lögn.

Siun har kritiserat FRA på flera punkter. Om detta skriver bland andra DN. Under det att denna bloggpost skrevs hann Siun ringa mig och dementera DNs uppgifter. Enligt Siun kritiserade de FRA:s interna regelverk för hantering av dessa uppgifter. DN återger Siuns kritik så här;

FRA uppmanas införa interna regler om att uppgifter som enligt lag ska förstöras inte heller får återskapas. Uppgifter om bikt och själavård, journalisters kontakter med källor eller en misstänkts kommunikation med sin försvarare är exempel på uppgifter som FRA måste radera. Vad som framgick vid granskningen är hemligt, men Siun påpekar att det enligt lagen är förbjudet att återskapa informationen.

Siun vill förstärka skyddet. Det spelar dock föga stor roll. Att FRA lyssnar på bikt och enskild själavård, och dessutom ser det som något självklart. Det står det uttryckligen i regeringens proposition 2008/09:201;

… religiös övertygelse en viktig drivkraft bakom olika gruppers agerande. Vid bedömningen av hotbilden från internationella terrornätverk kan heller inte bortses från den betydelse religiös övertygelse har. I samband med kartläggning av sådana företeelser kan det inte uteslutas att från underrättelsesynpunkt väsentlig information kan lämnas under förhållanden som får anses utgöra bikt eller enskild själavård. Det är i sådana sammanhang inte rimligt att informationen inte skulle få användas i syfte att skydda svensk personal eller avvärja hot mot svenska intressen.

Glädjande nog går det att läsa i samma proposition att ”… Svenska kyrkan Helsingborg är starkt kritiska mot den inskränkning som görs av skyldigheten att förstöra insamlat material i samband med bikt eller enskild själavård.” Det går dock inte att läsa sig till att Svenska kyrkan på nationell nivå skulle vara kritiska till detta. Jag har fått beskedet av ärkebiskopen att Svenska kyrkan arbetar (arbetade?!) på frågan via Sveriges Kristna Råd. Där händer inget. Och det rimmar dessutom illa med ärkebiskopens klara besked att han inte tillåter någon ”inskränkning i bikthemligheten”. Nu behöver ärkebiskopen redogöra på vilket sätt han arbetar med frågan.

Slutsatsen är ändå att FRA lyssnar på oss och de låter sig inte hindras av lagar eller förordningar så länge det är viktigt nog. De kontrollorgan som finns är trubbiga, för att inte säga meningslösa. Emanuel har rätt i att vi behöver vår egen Snowden. Det som sägs i bikt eller enskild själavård avlyssnas och kan komma att användas emot någon. Och här blir det intressant på riktigt. FRA och nationens intresse kontra Guds förlåtelse. Vilken sida väljer kyrkan?