manlig?!

Kanske är det bara jag som är löjlig. Kanske är det typiskt manligt att tänka så här men…. Igår fick jag det här mailet tillsammans med denna bild.

Denna kvinna går över världen för bröstcancer.

Var vänlig och sänd henne vidare så hon kan nå sin destination.
Be en bön för dem, som är drabbade av denna förfärliga  sjukdom.

Hon går världen runt via e-mail – Sänd henne vidare så hon kan komma fram.

Jag tänker genast. Kvinna? Nä, det är en massa olika tecken på en vit bakgrund. Mycket kan man säga om mig men dum är jag inte. Dessutom går hon inte utan det är en stillbild. Hon är också tydligen påväg någonstans, men inget vet vart. Min första tanke var att personen jag fick mailet av kunde skicka henne till rätt ställe på en gång istället för att besvära mig med att försöka skicka kvinnan rätt. Hur kan man bara börja gå utan att veta vart man ska och dessutom förlita sig på att andra ska gå åt en?

Inte heller fattar jag poängen med att gå för något. Om denna kvinnan går så försvinner bröstcancer? Nä, skulle inte tro det.

Att skicka en kvinna, som inte vet vart hon ska, vidare för en anledning som man inte ens kan lösa genom att bara gå, gör jag inte. Däremot ber jag gärna för alla dem som drabbats av bröstcancer.