Tröttheten sveper över…

Så hamnade han där igen. I det svarta hålet. Hålet fyllt med oro, utmattning och desperation. Han hamnade alltid inledningsvis i ett tillstånd av stress och fick svårt att tänka rationellt. Det varar oftast bara ett par minuter, sedan sjunker han. Som en sten. Obönhörligt singlar ned mot havets botten. …

Orkar inte…

Tröttheten drabbade honom. Efter intensiva veckor gjorde mörkret det svårare att hålla energin igång. Dagen som skulle ge honom ett gott avslut på en lång periods hårt arbete blev inte som han tänkt sig. En sen morgon blev till en trög start. Som i sin tur fylldes med möten som …

Flykten från sig själv…

Kontrasten var ljuvlig, det hade han alltid tyckt. Klassisk musik i öronen som stänger ute allt ljud från tunnelbanor, folk som stressar, rop och uppmaningar. Även om Schuberts op. 137 är ett lättsamt, trippande och ljust stycke kunde han inte låta bli att bli nedstämd. Han tryckte kortet mot kortläsaren …

Se mig…

De hade inte sett varandra på några dagar och det var inte så konstigt. Det kunde gå veckor utan att de sågs. Det gjorde dem inget. De skickade några meddelanden på facebook eller telefonen någon gång varje dag. Inget märkligt, inget konstigt. Relationen var fridfull och vilsam. Han gillade det. …

Vän med oron

Det finns något behagligt att vara vän med sin oro. Ett stadium där oron är till min fördel. Där oron kan hjälpa mig framåt och uppåt. Också en fas där jag kan vila i min oro. Den är behaglig. Oron är alltid annars förknippad med obehag och något jag vill …

Någon annanstans men ändå här

Bekymmerslös för en kort stund. Här är de gröna ängarna. Vattnet där jag finne ro. Här tömd mitt hjärta på alla tankar och fylls med bekymmerslöshet. Här andas jag djupare… friskare… Här kan jag sägs ”tänk om det alltid var så här.” Här når mig inget. Här når jag mig …

Det går i moll…

em/c, dm/h, c/a om och om igen. Det låter olika varje gång. Precis som tankarna blir olika för varje gång man tänker dem. Musik är kroppens sätt att uttrycka känslor. Men det är inte moll som i ledsamhet. Snarare moll som i höst, som i helandet efter såret. Långsamt, saknande …

Långsamhetens lov

Åh, han kände så väl igen sin egna reaktion. Det var alltid så här när han stod inför något han fruktade. Vakuumet slet och drog i honom. Ingenting gjorde allt med honom och det satta honom helt ur spel. Tiden gick långsamt. Sekundvisaren masade sig fram och hade lika svårt …

Memory lane…

Han kunde inte komma på någon direkt anledning till varför han nu satt i bilen på väg djupare in i skogarna. Det var mer en förmaning som lett honom hit. Skogen blev tätare och tätare desto längre han åkte. Endast ibland bröt skogen upp för ett kalhygge och en lite …

Perfect match…

Tårarna rann. Han var förbannad. Hela hans kropp var på helspänn. Aldrig hade han varit så här arg förut. Hon stod framför honom och bara tittade på honom. Orden hade tagit slut.  Uppgivenheten och ilskan måste ut. Han blev plötsligt rädd. Rädd för sig själv och hans tankar. – Jag …