I glädje och sorg – Diakoniprojekt

CC_BY_SVK

Bild från Svenska kyrkan Instagram konto #diakoni

Helsingborgs pastorat har under två år bedrivit ett Diakoniprojekt. Lista på inlägg kring diakoni. Där har jag fått förmånen att vara med. Ett otroligt tillfredsställande arbete har det varit. Bara det att kunna få arbeta med en tydlig sak under en längre period har varit skönt. Men givetvis hela den ”diakonala grejen”.

En av de bästa böckerna jag läst i ämnet är Ad Experimentum – en observation och analys av Andra Vatikankonciliets diakonatreform med särskild hänsyn till det förnyade diakonatets identitet- och legitimitetsproblematik”. Det är en doktorsavhandling och kan kanske vara aningen svårtillgänglig på så sätt men helt klart värd att läsa. Här finns en kortare recension av boken. Den har gett mig en tydlig och klar grund av vad diakoni är  och inte minst vad diakonerna ska göra. Boken hanterar ämbetet. Vi har ett tre-delat ämbete. Det betyder att biskop, präst och diakon har samma ämbete men olika roller. Inget skiljer dem åt i någon egentlig mening. Det här får ju då också konsekvenser för hur man ser på diakoner inom församlingarna runt om i Sverige. Men även kring frågor som vad diakonerna ska göra i sin anställning och med vilket mandat finns de med i församlingen? Här är min erfarenhet att församlingarna runt om i landet har en bit kvar. Många församlingar jobbar målmedvetet kring detta och det har gett god effekt i både arbetslag, gudstjänstfirande församling och de vi är till för.

Det finns en rad frågor som jag upplever att församlingar runt omkring fortsatt behöver samtala om;
* varför slösa diakonala resurser på att vara en trivselhöjande faktor?
* varför inte utnyttja den kraft som finns i det diakonala ämbetet?
* kan vem som helst kan utföra de diakonala uppgifterna?
* börja resonera kring vad diakonatet äger för roll.

I Helsingborg ägnade diakonerna i genomsnitt 20% av sin arbetstid till att hantera stiftelser. Det var givetvis en orimlig siffra. Och särskilt med tanke på att stressen under dessa perioder ökade till 8,7 på en tio gradig skala. Likaså har man använt diakoner till att ordna bussutfärder och i viss mån cementerat bilden av det vi kallar trivseldiakoni. Här har många goda steg tagits om än jag hade önskat att fler och större steg togs. Men en process är startad och det är gott så.

Projektet är nu avslutat och det är både en lättnad och en viss sorg. Sorgen består i att jag hoppade av projektet med anledning av att jag upplevde att styrgruppen återkommande förändrat förutsättningarna för arbetet och till sist påverkat utgången av rapporten till den grad att jag inte längre kunde vara med. Också en sorg över att en sådan oerhört kreativ process är över. Jag saknar dagarna då vi hänsynslöst kladdade på whiteboarden och tankarna och idéerna flög hej vilt. Det fanns en flow och en lycka som man kan bli hög på. Och det är en lättnad att projektet är avslutat. Det är alltid skönt att få ett avslut på något som påverkat en under så lång tid. Lättad över att detta steget är över för att kunna möjliggöra nästa steg. Ett steg som visserligen inte ligger hos mig att påverka nämnvärt men en förhoppning om att jag ändå medverkat till nya tankar och en inriktning hos pastoratet.

Tack till alla vi mött under arbetet. För alla bra och dåliga idéer. Alltid lär man sig något. För de som är intresserade av att veta mer kring projektets olika förslag eller rapport hör av er till mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Teologi | 2 kommentarer

Relation is king!

Never let go

En gång i tiden sa man att ”content is king”. Att det var innehållet som var det viktiga. Det finns det säkert vissa som fortfarande menar. Jag tror dock de har mer fel nu än vad de hade då. Innehållet är inte det viktiga. Det är relationerna som är viktiga. Vilken tid i mänsklighetens historia vi än väljer och vilken teknik vi än tittar på så är det alltid den sociala som är avgörande. Förklaringen är enkel för mig. Vi är skapta i en gemenskap och därför söker vi alltid efter en. Och vi blir liksom inte hela och bekräftade förrän vi hittat ”hem”. Förrän vi hittat den där gemenskapen.

Min dotter tittar inte särskilt mycket på TV, inte alls nästan. Men hennes tid med sina youtubers är det ingen som kan ta ifrån henne. Hennes integritet är hög och hon släpper inte in vem som helst i sina nätverk. Hon har t.ex. godkänt den här texten. Jag vill gärna basunera ut mina goda tankar men hon fungerar inte riktigt så. Här håller man sig till sina vänner. Det räcker. För mig är det obegripligt.
Den snabbast växande gruppen på Snapchat är åldern 25-45 år. Vi är alltid ett par år efter vi som är över 30. Dessutom tar vi mest bilder, när vi egentligen vet att det är videos som gäller. Och snart kommer vi hitta till Periscope och tycka det är toppen. Förutsatt att Twitter lyckas utveckla det och Facebook inte tar över före. Jag frågade min dotter vad hon tyckte om Periscope, men hon var föga imponerad. Där är det sociala inte lika självklart som på ex. Snapchat. Det gladde mig. Det sociala regerar fortsatt. Och i takt med att Facebook skruvar sina algoritmer till att alltmer tvinga företag och organisationer att köpa rätten att synas (klassiska annonser) så blir den enskilda människans nätverk avgörande. Återigen – det sociala regerar.

Vad betyder det här för organisationer och företag som ”vill synas”? Jo, återigen. Uppmuntra era medarbetare och stöd dem i att vara på sociala medier. Problematisera inte i onödan gränsen mellan privat och jobb. Det är intressant för oss över 30 men inte för någon annan. Se människan som EN. Det är utan tvekan det bästa (och enda) sättet att skapa sitt varumärke. Ditt varumärke är inte vad du kommunicerar utan vad andra säger.

Heja relationer!

Publicerat i Sociala medier, Teologi | 1 kommentar

Ta hem kunskapen i flyktingtider! #svenskakyrkan

Det är en stor förmån att få se andra delar av Kristi kyrka. Berikande och hoppfullt. Det är nämligen lätt att tro att Svenska kyrkan skulle vara något slags normaltillstånd för Kyrkan i världen, eller ens normen för hur Kristi kropp gestaltas här på jorden. Svenska kyrkan är en del av Kristi kropp men kanske mer den blekare delen som under årens lopp gjort sig allt mer marginaliserad. Självförtroendet däremot är det inget fel på.

Under gårdagen talade vi kring diakonin. Som institution är det viktigt att komma ihåg att stödja i rätt saker när våra med människor behöver stöd. Först och främst måste vi förstå att människan och hennes familj är det viktigaste. Den relationen ska vi akta oss för att ersätta eller diktera. Vi ska stödja och bidra. Nästa naturliga ”skyddsnät” för henne är grannarna och vännerna. Samma sak där. Vi ska stödja och bidra, helt på deras villkor. För det tredje är institutionen och där kan vi briljera och göra vad vi tror är bäst. Medvetenheten kring denna ordning är viktig.

Svenska kyrkan lägger ut mycket av sin internationella hjälp på entreprenad. Genom att arbeta med många lokala partners har vi också tillgång till en enorm erfarenhet – och kunskapsbank. Inte bara inom den protestantiska kyrkan utan även den ortodoxa och den katolska. I kris- och katastrof läge är dessa kyrkliga grenar av mindre betydelse även om Svenska kyrkans internationella relationer till exempelvis Mekane Yesus kyrkan helt är brutna. Det finns en del hjärta till hjärta relationer kvar, men de kommer sakteliga att försvinna då den yttre strukturen för relationerna inte finns. En stor sorg.

Det är dags för Svenska kyrkan att sluta plocka hem personal utan istället plocka hem kunskapen och erfarenheten från våra kontakter. Jag tänker på alla de lokala kyrkor som är engagerade i människor som flyr. Runt om i världen, jag tänker närmast på Syrien, sker det enorma insatser. Svenska kyrkan borde suga åt sig kunskapen kring detta arbete och applicera i församlingarna som nu trevande försöker vara till hjälp då människor kommer till Sverige. Låt inte församlingarna stå ensamma i sitt arbete! Lär av våra systerkyrkor som arbetar med flyktingar dagligen i långt större och komplicerade former. Lär av dem – plocka hem kunskapen och erbjud församlingarna! Den behövs, den berikar och den integrerar.

 

Publicerat i Mänskligt, Teologi | 6 kommentarer

Befria diakonerna från diakonins månad…. #svenskakyrkan #meränord

Idag inleds ”diakonins månad”. Det är då man på ett särskilt sätt uppmärksammar diakonerna inom Svenska kyrkan. I viss mån vilka de är, vad de gör och sätter fokus på någon socialt ansvarstagande verksamhet som någon diakon skrämt igång. En god tanke som cementerar diakonerna just i den position man alltid säger de inte bör vara. Vi behöver se diakonerna med andra ögon.

När kyrkan var alldeles ny, typ ett par tusen år sedan, fanns apostlarna. Alltså de män som Jesus valde ut på ett särskilt sätt. Då ”kristendomen” spred sig och växte behövdes det fler som var ansvariga apostlar. Biskoparna dök upp. Genom handpåläggning avskiljdes biskoparna för tjänst i kyrkan. Biskoparna hann inte heller med i takt med att kyrkan växte. De behövde fler personer som inom ämbetet kunde tjäna kyrkan. Då kom diakonerna. De avskiljdes också med handpåläggning och fick ämbetet. Deras roll blev i första hand karitativ och de stod för den rörelse som går från altaret – ut i världen – och sedan tillbaka till altaret igen. Biskopens roll däremot blev att förkunna ordet och förvalta sakramenten. Alltså en rörelse som i första hand sker kring altaret. Dessa två jobbade bra ihop. Sedan kom prästerna och rörelsen kring altaret svällde och kom i fokus. Diakonernas roll togs ut i världen och fortsatte att tjäna den.

Och någonstans här på vägen, under alla dessa hundratals år, så har biskoparna och prästerna stått stadiga i sitt ämbete. Kanske för att det så tydligt varit förknippat med altaret och gudstjänsterna. Medans diakonerna tappat sin koppling till ämbetet och i vissa fall endast blivit en funktion. Ett tydligt sätt att se det på är att ställa sig frågan ”Varför finns det inte prästens månad eller biskopens månad”? För som likt prästerna så blir man diakon vid sin vigning, inte vid sin anställning. Och man förblir diakon (och präst) tills den dagen man dör. Diakonerna har del av samma ämbete och det är med den utgångspunkten man sedan kan arbete i sin roll som diakon, eller präst/biskop.

Svenska kyrkan passar på att slå ned spiken ytterligare varje år då det är ”diakonins månad.” Dessutom gör man det på en söndag som har rubriken ”Medmänniskan.” Och där en av bibeltexterna är berättelsen om den barmhärtiga samariten. Det goda exemplet. Funktion. Funktion och funktion.

Nä, nu får prästerna ta sitt ansvar och synliggöra att de delar samma ämbete. Varför finns det en ”diakonins månad”? Varför går det 2.4 präster på en diakon inom Svenska kyrkan? Varför distanserar präster sig och skjuter bort diakonerna från liturgin? Att ha en ”diakonins månad” hjälper inte till att sätta diakonerna i den roll de är skapta att ha. Är det några som är assistenter inom ämbetet så är det prästerna till biskoparna.

Publicerat i Mänskligt, Teologi | 7 kommentarer

Vad är Dags poäng? #svenskakyrkan #svfm

Så publicerar Dag en granskningsrapport från ”myndigheten”. I rapporten redovisas reaktionerna från en rysk provokation. Men frukta inte. Rapporten är falsk.
Att fastna i frågor som ”finns öv. Salander? Förmodligen eftersom Dag säger så ”Arbetar underrättelsetjänster på det här sättet?” Givetvis förekommer provokationer för att sedan kunna studera reaktionerna. Men inte på det här sättet. Det ligger i en underrättelsetjänst natur att inte berätta på vilket sätt arbetet sker. Likaså ligger det inte heller i dess natur att dela med sig av material till privatpersoner oavsett hur goda vänner man är. Nåja. Detta är oviktigt. Det som är viktigt är poängen.

Samtalet om de olika strömningarna inom Svenska kyrkan måste föras. Jag uppfattar att detta är Dags huvudpoäng. Därför är det tråkigt att det lindas in i anda av deckarroman eller spionromantik.

Lämnar Svenska kyrkan sin bekännelse eller utvecklas den? Om den utvecklas borde man vara tydligare med själva utvecklingen och inte skriva om historien? Om detta måste vi prata. Notera att ett samtal måste ske med vilja från berörda parter. Det håller alltså inte längre att anmäla folk till Svenska kyrkans domstol längre.
Samtala för bövelen! 

 

Publicerat i Mänskligt, Teologi | 4 kommentarer

Vilka vägar leder till Gud? #svenskakyrkan #sverel

Så var det på tapeten igen. Vilka vägar leder till Gud? Kan man vara muslim och komma till himlen. Tillber vi egentligen samma Gud? Frågorna är fel ställda. Sanningen är den, och jag kommer till just sanningen, att det finns bara en Gud. Sant är också att vi människor söker denne Gud och har så gjort sedan syndafallet. Vilka som kommer till himlen är dock inte bara svårt att svara på utan är en fråga vi inte ska svara på. Domen är Herrens och hans allena.

Vad jag däremot kan göra är att arbeta på min och andras frälsning. Det är dessutom min kallelse och uppgift som döpt att så göra. Som tillhörande Svenska kyrkan blir det här arbetet förvånansvärt enkelt. Det som är förvånande är varför man gör det så krångligt.

I kyrkoordningen, den ”lagtext” som reglerar hur Svenska kyrkan ska fungera, står att läsa; Svenska kyrkans identitet som ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse kan härledas till reformationen av den svenska kyrkoprovinsen. Den bekännelsen antogs slutligt vid Uppsala möte 1593 i ett beslut som innefattade 1571 års kyrkoordning. Kontinuiteten tillbaka framgår av att den evangelisk-lutherska bekännelsen är grundad i Guds ord samt innehåller de ekumeniska trosbekännelserna från fornkyrkan och den augsburgska bekännelsen som skrevs inom den odelade västkyrkans ram.

Gäller det här beslutet fortfarande? Svar Ja. Det gäller därför att det inte finns något annat beslut i frågan från något annat kyrkomötet efter 1593. Och vad står då beslutet att läsa? Ja, det är ett långt dokument och jag tar mig friheten att förkorta och förenkla svenskan. Hela beslutet finns dock här att läsa i sin helhet >>  Men där står att;

Guds rena ord har uttryckts genom evangelisterna och profeterna och att detta ord ska läras ut, tros och bekännas. Att skriften har sitt ursprung i den heliga Anden. Att den är en grund och stöd i vår kristna tro och att igen annan förklaring behövs (!). Igen människa ska tyda den efter eget sinne utan den högsta auktoriteten är skriften allena. 

Plötsligt blir det inte så intressant tycker jag att svara på frågorna som uppkommer i den omtalade DN artikeln. Det är däremot mer intressant att ställa följande frågor.
1. Varför säger Christopher Meakin, chef för ekumenikenheten vid kyrkokansliet i Uppsala, och representerar Svenska kyrkans nationella nivå, att det inte finns någon fastslagen officiell linje för att Jesus är vägen till Fadern? Han säger att det är en vanlig hållning, men ingen fastslagen officiell hållning.
2. För att vara med i Sveriges Kristna Råd krävs det att ”med Bibeln som grund.” Har Svenska kyrkan Bibeln som grund?
3. Om präster skulle antyda att alla religioner bär till Gud skulle de då kunna komma bli föremål för en anmälan till domkapitlet? Om de skulle säga att det faktiskt är så kommer domkapitlet enligt kyrkoordningens kap 31 och §11 att avkraga dem?
4. Vilka bekännelsedokument vilar Svenska kyrkan på i praktiken? Borde nästa kyrkomöte revidera dokumenten och uppdatera dem?

Publicerat i Teologi | 9 kommentarer

Brevet från biskop Hans är fejk #svenskakyrkan

Uppdaterad 19/8
Dag har uppdaterat sin blogg och typ dementerat sitt förra inlägg. Poängen kan vara att visa på hur Svenska kyrkan infiltreras (för att använda samma terminologi). Om det är så får vi hoppas Dag själv svarar på lite längre fram. Det är dumt att föregå honom.

 

Idag publicerar Dag Sandahl ett brev på sin blogg. Brevets avsändare är Luleås biskop Hans Stiglund och det är adresserat till domprosten Charlotte Rehnman. I brevet uttrycker biskopen att domprosten har misskött ett pågående ärende mot en av prästerna (Torbjörn Lindahl). Biskopen är frank mot domprosten. Han berättar att som chef har man i uppdrag att stå upp för de sina och mot sladdertackor i fikarummen. Men i brevet andas det också en problematik på högre nivå. På en mer allmän nivå över hela Svenska kyrkan. Där medarbetare upplever sig åsidosatta. Charlotte kritiseras för att vara ett redskap i Svenska kyrkans förfall så att säga.

När det här brevet publicerades fick det givetvis genomslag internt i kyrkan.  Det visade återigen på den schism som finns och som brevet ger uttryck för. Bekymret är dock att brevet inte är sant.

Dag uppger att han fått brevet från överste Salander. Översten har i sin tur snappat upp brevet under en utbildning i signalspaning denne haft med några kaptener. Dag ska sedan ha fått brevet skickat till sig från ”myndigheten”. Så långt direkt refererat från hans blogginlägg.

Man behöver dock inte ha kontakter inom underrättelsetjänsten för att inse att det inte är rimligt. Så fungerar inte vår underrättelsetjänst, jag har kollat. För det andra har jag frågat biskop Hans om brevet är autentiskt eller inte. Han skriver att brevet är ”fabulerat och direkt lögnaktigt” det är ”respektlöst” fortsätter han.

Att Dag fått brevet från sin vän överste Salander behöver inte vara lögn. Inte heller ska man utgå från att Dag har fabricerat brevet. Men hur som kan man kräva mer innan man publicerar det. Det är liksom som talesättet säger – hur man än vänder sig har man rumpan där bak.

Och särskilt känsligt tycker jag att det blir när brevet används i ett pågående ärende där faktiskt en präst blivit, i mina ögon, oskyldigt anklagad och att man nu driver ett ärende mot honom för något som är helt orimligt.

Gör om – Gör rätt!

Publicerat i #svhv, Media, Mänskligt | 5 kommentarer

Motionärer motionerar varierat #kyrkomötet #svenskakyrkan

”Snart” dags för Kyrkomötet. Tiden för att komma in med motioner har gått ut och här finns de samlade >> (108st) De är kanske inte alltid den mest spännande läsningen som går att finna men det visar ändå vilka frågor som finns och varåt det är på väg.

Tre motioner vill jag särskilt lyfta fram;

Dnr 62. Kyrkomötets facebooksida ska stå under mötets kontroll – ingen censur och rimliga disciplinåtgärder.
Jag har följt den här öppna gruppen för dåligt för att egentligen veta vad som hänt. Men i motionen antyds det om att inlägg tagits bort och kommentarer som har censurerats. Om jag fattat det rätt så har även personer kastats ur denna öppna gruppen, som är till för alla. Det nämnvärda är ändå behovet av att kontrollera och hur människor reagerar när de upplever sig inte få komma till tals. Kommunikationen som sådan går aldrig att vare sig strypa eller kontrollera. Människor säger, tänker och tycker vad de vill ändå (tack och lov). Då finns det två alternativ, tänker jag. Antingen så sätter man upp tydliga och klara regler. Så här får man uttrycka sig och denna typen av bilder accepterar vi, de andra tar vi bort. Eller så släpper man den öppna gruppen fri. Människor får själva ta ansvar för vad de skriver och postar. Det fungerar uppenbarligen inte särledes bra. Kanske är det dumt att sätta de två alternativen mot varandra? Kanske borde admin. uppmuntra och försöka skapa en grupp där sådant inte sker men utan regler och censur. Kanske borde vi alla jobba mer med attityder mot varandra och inte minst fundera på hur vi uttrycker oss. ”Kanske” i det här fallet är givetvis en mildare omskrivning för att vi borde. Den yngre generationen kommer inte ha de här bekymren.

Dnr 103 Nationell samordning av närvaro på nätet
Det här en bra motion. Jag undrar återigen om det är upp till kyrkomötet att tillse samordningen. Mycket osäker på det. Jag tror att man istället bör uppmuntra de som redan nu finns med sin församlings närvaro på nätet. Och kanske ännu bättre uppmuntra de människor som finns på nätet. En nationell satsning tror jag inte fungerar. Men många lokala satsningar fungerar. Därför att det till syvende och sist alltid handlar om relationer. Och relation har man till kött och blod som kanske befinner sig i en församling. Jag hade hellre sett att kyrkomötet utsåg en biskop med särskilt ansvar för Internet. DET är Svenska kyrkan som organisation i stort behov av. Där måste vi börja av den enkla anledningen att Internet inte ger några svar, bara förklaringar.

Dnr 82 Normerande dokument för Svenska kyrkans bekännelse. Antingen ligger jag före min tid eller så har jag bara tur. Det här är också en bra motion med god intention. Svenska kyrkan vilar på en rad bekännelseskrifter och ”andra av Svenska kyrkan bejakande dokument.” Men vilka är de här andra dokumenten? Vi bekänner EN helig och allmännelig kyrka, en apostolisk sådan. Men vad är det värt att bekänna när andra kyrkor bryter sin gemenskap med oss? Vilka dokument är vägledande för organisationen?

 

I övrigt uppfattar jag inga större överraskningar. Motionerna är vad man kan förvänta sig. Värt att notera är dock motionen som vill
– Biskop i kanske 10 år. Dnr 27. Biskoparna blir yngre. Motionären menar att det är omöjligt att förväntas vara biskop till pensionen. Det blir liksom tråkigt i längden. Men vad ska de göra istället? Det borde finnas fler val för emeritus biskopar.
– Förändra vigselrätten till en vigselplikt. Dnr 88. Det är ju attans att präster idag kan välja om de vill viga människor eller inte. Samfundet Svenska kyrkan söker hos staten rätten att viga därför att staten är de som sköter äktenskapen. Svenska kyrkan välsignar. Men att kunna välja att välsigna eller inte är tydligen upprörande. Motionären vill att ALLA präster MÅSTE välsigna. Och hör sen.
– Inrättande av diakonal investeringsfond. Dnr 100. Skapa en fond som genererar pengar till församlingarnas diakonala satsningar.
– Svenska kyrkan och sekulära alternativ till kyrkliga handlingar. Dnr 102. I många borgerliga begravningar och vigslar sjungs det psalmer. Alltså utanför kyrkan! Hur ska Svenska kyrkan förhålla sig till detta? Kanske knappast en motion som hör hemma i kyrkomötet.
– Eget produktionsbolag. Dnr 66. ”Svenska kyrkan bör få ett större utrymme i vårt samhälle….” och svaret på det är tydligen att starta ett eget produktionsbolag. Bolaget ska se till att ”människor lyssnar och tar emot.” Att försöka göra något som många andra redan gör bättre och att lägga miljontals pengar på att människor ska ta emot, är dömt att misslyckas. Jobba istället på samverkan kring upphandlingar av dessa tjänster. Sätt krav på Verbum att leverera digitala lösningar som inspirerar och underlättar för församlingar och människor.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Diakonerna är klerus ansvar #svenskakyrkan

Jag har precis avslutat en bok om det ständiga diakonatet inom romersk-katolska kyrkan. En riktigt bra bok för att få bakgrund och djup i frågorna kring diakonernas legitimitet och identitet. Inom RK kyrkan var diakonatet endast en transportsträcka till prästerskapet. Det var något man var och läste innan man blev präst. I mitten av trettio-talet höjdes röster för att införa ständiga diakoner inom RK kyrkan. Och trettio år senare blev det verklighet i form av ett experiment. Ett sorts test utan slut.

Boken plockar upp diakonens roll i förhållande till prästerskapet (klerus) och till Guds folk. Utslaget av experimentet har blivit olika beroende på var i världen det har sjösatts. I vissa fall har diakonerna blivit ersättare för prästerna och på så sätt förlorat lite av sin kraft.

Det har fått mig att tänka kring våra diakoner. Jag skrev ett inlägg om det tidigare, ni hittar det här >>. Jag försöker förstå hur Svenska kyrkan resonerat när det kommer till att de gett diakonen den otydlig roll jag upplever att de fortfarande har. Det har flera gånger motionerats i kyrkomötet om diakonens roll vid vigslar och begravningar. Motionärerna har önskat ett mer liturgiskt diakonat. Varje gång avslag från kyrkomötet. Argumentet är lika torra som dåliga. Det är ordning och reda, paragrafer och lagar. Katolska kyrkans experiment får Svenska kyrkan att framstå som de mest torra, introverta och tunnelseende-människorna i världen. Svenska kyrkan hänvisar till prästens roll.

Men allteftersom man läser motionerna och avslaget ser man hur kyrkomötet glider. Sist så la man ansvaret på stiften. De har tillsynsansvaret och ska främja att diakonerna hittar sin identitet och legitimitet. Men att fundera kring diakonerna kommer att onekligen att få eskatologiska verkningar och därför måste prästerskapet vara med. Det ligger också helt i linjen med fornkyrkans struktur där diakonerna var biskopens närmaste medarbetare och inte något som var ”under” prästen.

Så därför vill jag vara med och verka för att biskopen i Lund och ”stiftet” på allvar jobbar med att stärka diakonernas roll i församlingarna. Kanske är första steget en årlig nationell konferens? Kanske är ett av stegen att jobba med prästerna för att tillsammans hitta diakonens identitet och roll?

Det kyrkomötet inte svarar på i sina avslag är; VAD är det i Anden som inte riktigt fungerar till 100% när en diakon vigs men tydligen gör det när en präst vigs? Är det nu så att en diakonvigning inte får 100% av Anden till att utföra Herrens tjänst, så kan vi inte göra mycket åt det. MEN om det är så att diakonen visst får 100% av Anden (därför att det är en och samma Ande) så är besluten om delaktighet i vigsel, konfirmation, begravning osv. bara något vi som organisation beslutat, och då kan vi faktiskt börja prata om saken.

Publicerat i Teologi | 3 kommentarer

Diakoni handlar inte bara om att vara modig #svenskakyrkan #diakoni

Jag har förmånen att få leva närmare de diakonala frågorna genom ett diakoniprojekt Svenska kyrkan Helsingborg nu genomför. Projektet är på två år och vi är nu mer än halvvägs igenom projektet. Den första delen har kommit att handla om hur vi hanterar stiftelserna vi förvaltar. Hur kan vi genom vårt förvaltarskap göra avsevärd skillnad i den enskilda människans livssituation? Projektgruppen har lagt ett riktigt bra och modigt förslag som innebär att diakonerna inte jobbar administrativt med stiftelsehanteringen (då de inte ska förknippas med enbart pengar och sätta diakonen i en olustig sits vid själavårdssamtal). Diakonerna ska istället identifiera de människor vi kan göra avsevärd skillnad för. Övriga som inte får hjälp genom större ekonomisks bidrag hjälper vi genom andra kanaler. Oavsett anledning till varför man vänder sig till diakonin så ska man få hjälp. Projektet avslutas och beslut kommer i höst. Vill ni veta mer om hur tankarna har gått så hör gärna av er. Sharing is caring.

Hur som har detta projekt fått oss/mig (skriver i egenskap av mig och inte på projektgruppens vägnar) att fundera kring diakonens roll. Och här är jag inte klar ännu utan detta inlägg ska ses som att jag provtycker. Det finns många goda texter om vad diakoni är. Senaste i raden är från biskopen i Växjö. Biskop Fredrik skriver om den modiga diakonin. Men diakonerna då? Jag tror vi måste ha vår utgångspunkt i vad diakonen har för roll. Det i sin tur definierar de praktiska arbetsuppgifterna.

Till min hjälp har jag en doktorsavhandling kring det andra vatikankonciliet. Christer Fjodervik redogör för diakonatets historia på ett väldigt grundläggande och pedagogiskt sätt. Allt från Paulus tid då diakonatet hade en nästan jämbördig ställning som prästerna. De fanns där jämsides med prästerna under biskopen. Under kyrkomötet år 325 ville diakonerna ha rätten att få celebrera mässan. Men kyrkomötet sade nej. Den senaste tiden har diakonerna brottats med sin legitimitet. Det i sin tur har bidragit till att diakonatet även funderar kring sin identitet.

Det märks idag genom att
* församlingar slösar diakonala resurser på att vara en trivselhöjande faktor.
* församlingarna utnyttjar inte den kraft som finns i det diakonala ämbetet.
* församlingarna agerar som om vem som helst kan utföra de diakonala uppgifterna.
* Man resonerar kring vad som är diakonala uppgifter. Inte vad diakonatet äger för roll.

Att vara diakon är ett uppdragsinriktat ämbete men ändock ett ämbete. Det framgår dock klart och tydligt i vår kyrkoordning att diakoni är hela församlingens angelägenhet. En församling är ingen församling om det inte finns något diakonalt. Det är alltså en förutsättning för församlingens existens. Då är det också dags att göra det till hela församlingens angelägenhet.

– Det innebär för de anställda att de ska agera ”diakonalt” när människor ringer på dörren. Inte skicka dem vidare till en annan expedition. Det innebär att de anställda själva ska kunna agera en fredag eftermiddag då någon ringer på dörren och behöver matkasse. Dessa situationer går inte att neka eller hänvisa till andra öppettider. De måste lösas där och då. Rutiner måste finnas.

– Det innebär för den gudstjänstfirande församlingen att lyssna på diakonens förmaningar och visa sig villig till att fungera i den funktion som diakonen anser sig behöva/passar till. Att i allt bistå med sina gåvor och vara till diakonens förfogande.

– Det innebär för människor utanför kyrkan att involvera diakonen i samhällsfrågor och vara en självklar kontakt/länk mellan världen och altaret.

Inom den romersk katolska kyrkan har diakonatet varit en transportsträcka till prästämbetet. Det andra vatikankonciliet tillåter nu biskoparna att testa ”det ständiga diakonatet”. Att ha diakoner som inte lever i processen att bli präster. Utan kan vila i kallelsen att vara diakon. Det påverkar så klart synen på diakonen och deras mandat från Kyrkan. Här bör vi inom Svenska kyrkan också fundera på vad vi ger diakonerna för roll.

Uppgifter finns, det är inga bekymmer.

Kallelsen finns också, både den inre och den yttre.

Men vad ger vi dem för roll och vilket mandat tillskriver vi dem?

Diakonerna har på ett särskilt sätt svarat an på den kallelse som finns att förmedla Guds kärlek. De är utrustade för att älska människor. Diakonerna har avlagt tystnadsplikt inför Gud. Allt detta har betydelse! Visst kan en diakon sitta med eller hålla i ett café/träff för daglediga MEN då måste det vara klart och tydligt att diakonen finns där för samtal. Inte för att mysa. Man missbrukar den diakonala resursen genom att låta dem vara reseledare på en bussutflykt till det lokala mejeriet eller lantgården. En diakon är en resurs att tillgå vid frågor där man på ett särskilt sätt måste ta Guds kärlek och människors välmående i beaktning. Varför inte låta diakonen göra en människors-välmående-analys vid sidan om barnkonsekvensanalysen, som alltid måste göras? Det är ett sätt att sätta diakonen på den plats de ska ha. Gör utrymme för diakonen i dessa frågor och uppfyll på så sätt kyrkoordningens krav på en diakonal församling och Guds kallelse över människor liv.

När detta är gjort kommer frågor om vad som är diakonala
frågor o s v att lägga sig. 
Det blir slutet för texter om diakoni hit och dit. Modig eller inte.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer