Jag ger upp. Det började redan sista tre mil nummer fyra. Jag tappade motivationen helt. Var mer koncentrerad på att hitta ursäkter och anledningar till att sluta, än att springa. När jag kom hem och la mig kunde jag inte somna. Tankarna fortsatte, ursäktena för att stänga av larmet och sova bara fortsatte. Först när jag sagt till mig själv att milen inte är viktig, jag kan korta de sista etapperna till 6km, så somnade jag.
02.45 ringer klockan och min första tanke var att det här kommer inte gå. Och när jag på något sätt är vän med den tanken börjar magen och sedan får jag ont i fötterna. Men jag lyckades övertala mig själv att ändå springa de 6km runt. På så sätt får jag lite mer sömn och det är dessutom ljust när jag ska köra nästa vid kl. 06.00 igen. Efter tre kilometer hände något. Hjärnan sa åt mig att börja gå och där någonstans gav jag upp.
Jag har inga ursäkter. Jag tappade motivationen och kunde inte få tillbaka den igen. Just nu känns det som att 70% är förlust av motivation, 20% är magen/maten/dryck (känner mig spänd och har inte ätit något ordentligt) och 10% är ont i fötter och ben.
Så nu plockar jag ur diskmaskinen och låter Marija komma ned till ett rent kök, sedan kryper jag ned i sovsäcken igen, stänger av alarmet och sover. Lite besviken, rätt så trött men sjukt omotiverad. Hjärnspökena vann…. den här gången.







